I Sverige är utbildning fortfarande gratis. Men i nästan hela Europa är studieavgifter ett faktum.
På senare år har en våg av nya och höjda kostnader sköljt över kontinenten.
Lundagård blickar ut över avgifternas Europa.
Det är den 27 januari 2004 i ett vinterblekt London. Chris Weavers har en svettig dag.
Som vicepresident i Storbritanniens National Union of Students är hans morgon fullbokad med tv- och radiointervjuer. Alla vill diskutera kvällens omröstning. När BBC World Service ställt sina sista frågor bär det av till parlamentshuset i Westminster.
Månader av arbete har lett fram till den här stunden. Chris har styrt tusentals demonstrerade studenter genom Londons gator. Han har hållit tal vid Trafalgar Square. Allt för att få landets politiker att hålla med studenterna om att höjda studieavgifter är fel väg att gå.
Samma januaritisdag hänger Tony Blairs politiska framtid på en skör tråd. Om premiärministerns förslag om höjda studieavgifter blir nedröstat är det också en misstroendeförklaring mot honom själv. Under veckan har han kohandlat, hotat och mutat för att säkra ja-röster.
Mitt på dagen går ändå ryktet att Blair och hans regering kommer att förlora.
Att underhuset går emot en majoritetsregering är oerhört sällsynt i England och nu, i början på 2004, sitter det Labour-politiker på 408 av underhusets 659 stolar. Likväl står frågan och väger.
Från klockan tio på förmiddagen fram till omröstningen på kvällen bedriver Chris Weavers och hans kollegor intensiv lobbyverksamhet i parlamentshuset.
Omröstningen blir en rysare. Fem ynka röster avgör.
Tjugo minuter över sju på kvällen kan Tony Blair dra en lättnadens suck. Voteringen är genomförd: 316-311 till premiärministerns favör.
För Chris och hans anhängare är slaget förlorat. Besviken går han ut för att meddela resultatet till de demonstrerande studenterna utanför.
Nu, två år senare, är Chris 27 år och jobbar som lokalpolitisk rådgivare i östra London. Han läser lite deltidskurser vid sidan om – kurser han får betala för. Det är första gången som Chris blir direkt påverkad av Englands studieavgifter.
– Jag studerade Land Management på universitetet i Reading i slutet av 1990-talet. Men eftersom jag började läsa före 1998 behövde jag aldrig betala för den utbildningen, säger han.
England införde avgifter för utomeuropeiska studenter redan 1980. Sedan dess har studieavgiftsfrågan varit en potatis som hettats upp i omgångar. 1998 införde man avgifter för alla studenter. Universiteten får nu ta ut maximalt 3 000 pund (drygt 40 000 kronor) per år från de inhemska studenterna. För studenter från länder utanför den Europeiska unionen finns inget avgiftstak.
Enligt Chris förändrades utbildningssituationen när avgifterna infördes även för engelska ungdomar. Genom sin involvering i studentpolitiken kom han i kontakt med många studenter.
– Avgifterna fick konsekvenser för vilka och hur många som börjar på universitetet, säger han. Kostnaden avskräcker personer från fattigare hushåll.
Chris ser dessutom avgifterna som en extra börda i studenternas vardag.
– Min lillebror och många kompisar har fått deltidsjobba vid sidan om. Det går ut över studierna.
Studieavgifter är vare sig nytt eller ovanligt. I Europa är det snarare norm. Bara i Sverige, Finland, Norge och Grekland är studierna helt avgiftsfria. I Sverige och Finland behandlas dock förslag på införandet av avgifter för utländska studenter.
Kostnaderna varierar stort mellan länder, universitet och utbildningsområden. För inhemska och EU-studenter sträcker sig beloppen från cirka 250 till 15 000 kronor per studieår, England undantaget. De privata alternativen kan förstås vara betydligt dyrare. Och utländska studenter får räkna med högre avgifter. I England finns det universitet som tar ut 18 000 pund för utländska studenter, det är en kvarts miljon svenska kronor.
Den nyligen offentliggjorda svenska studieavgiftsutredningen framhäver att det rör sig om en global trend. Utredarna menar att den högre utbildningen i många länder gått från att vara en offentlig angelägenhet till att ha en mer blandad finansiering.
Exempelvis har avgifterna i Nederländerna för studenter som inte är EES-medborgare höjts radikalt under 2000-talet, sedan staten skurit ner på universitetens anslag och lärosätena fått fria händer att sätta avgifterna. Landet har av tradition alltid haft en delvis avgiftsfinansierad högre utbildning. Nu kostar utbildning minst 14 000 kronor, oavsett studentens ursprung.
Men många europeiska studenter och studentkårer är kritiska mot utvecklingen. En stark röst kommer från Europas studentkårers samarbetsorgan ESIB. De är kritiska mot vad de upplever som en ideologisk förskjutning från att se utbildning som en allmännytta i samhället, till att studenter är kunder som köper en vara.
Senast i Tyskland har frågan rört upp starka känslor. Under 2005 anordnades stora demonstrationer mot beslutet att införa avgifter för inhemska studenter.
I universitetsstaden Konstanz i södra Tyskland studerar Richard Buch matematik och ekonomi. För ett år sedan tågade han och 1 000 andra studenter in till staden i protest. Sedan tältade Richard och många andra i en vecka utanför sitt universitet. Att Richards farföräldrar lovat att betala för honom hindrade inte honom från att demonstrera mot förslaget.
– Att införa avgifter kan inte vara den rätta vägen att gå. Jag tycker vi skulle ha protesterat mer, säger han.
Det var en dom i författningsdomstolen som gjorde att blev det fritt fram för Tysklands delstater, eller bundesländer, att införa studieavgifter. Delstaten Baden-Würtemberg där Konstanz ligger, har beslutat att införa avgifter 2007. Då kommer Richard att få betala ungefär 5 000 kronor per termin för sina universitetsstudier.
– Jag tycker att det är mycket pengar, men det är inget vi kan ändra på nu. Vi protesterade, men man lyssnade inte på oss studenter. Politikerna gjorde vad de ville ändå.
När Lundagård ringer upp Richard har han precis kommit hem från universitetet. Det har varit en härlig vinterdag i Konstanz, som ligger precis vid schweiziska gränsen.
Men Richard hinner tyvärr inte njuta av vädret. Han har tenta i finansiell ekonometri på fredagen och måste plugga.
Hade inte hans farföräldrar lovat att betala avgifterna hade han kanske haft ännu mindre fritid. Richard tror nämligen att många studenter kommer att bli tvungna att jobba extra för att få det att gå runt. Det gör det svårare att ta till sig utbildningen ordentligt, menar han.
– Mina farföräldrar vill inte att jag ska jobba, utan koncentrera mig på studierna. Därför betalar de.
Men studieavgiftsfrågan engagerar långt ifrån alla studenter. Även om det protesterades över hela landet är Richard är besviken på de tyska studenterna, inklusive sina egna kompisar. Han tycker att alla borde gjort mer.
– Jag förstår dem inte, de bara ignorerade det. Många accepterade idén med avgifter redan från början. Studenterna här är politiskt ointresserade, men det är en viktig fråga.
Fotnot: Läs även ledaren och nyhetsartikel om studieavgifter.
