Det finns många föreställningar om poeter. De är unga, känsliga, har gärna rufsigt hår, och är alltid män. Jonas Brun passar väl in i den beskrivningen.
Men hans uppmärksammade dubbeldiktsamling Ett barn hos Gud/Det här är platsen (Bonniers) är ingen kliché.
Jonas Brun debuterade 2004 med romanen Den andra tiden, en barndomsskildring ur en sexårig pojkes perspektiv. Dofter, synintryck och ljud flödar över i berättelsen på ett sätt som är utmärkande för manliga författare ur Bruns generation. Varför är unga män så nostalgiska?
– För min egen del handlade det om en vilja till begränsning, jag ville snäva horisonten i berättelsen och då var ett barn en lämplig huvudperson. Och jag var ju inte så jättegammal när jag började skriva den där boken, barndomen låg liksom nära till hands, förklarar Jonas Brun och tillägger:
– Jag tycker att nostalgi är något underskattat och oförtjänt utskällt. Det finns en annan sida av nostalgin än den klibbiga och hjärtnupna: nostalgin som blir bitterljuv eftersom den har en stor portion klarsyn i återblicken, säger han.
Hans väg till författarskapet var inte helt självklar. I Jonas Bruns hem hade böcker en viktig plats, men varken den romantiska myten om författaren eller tilltron till den egna förmågan skingrade hans skepticism.
– Att jag ville bli författare var inget jag riktigt vågade stå för, eftersom det verkade lite för utopiskt, så jag sa länge att jag tänkte bli journalist.
I likhet med många av de senaste årens debutanter gick Jonas Brun på författarskola, först i Skurup och sedan på Biskops Arnö – två utbildningar med högt anseende. Men till skillnad från vad många tror är det inte där man lär sig skriva. För Jonas Brun var det en katalysator för kreativiteten.
– Det var enormt värdefullt eftersom jag faktiskt skrev väldigt mycket där i stället för att mest fantisera om att skriva.
Dikterna i Ett barn hos Gud är sköra och känslosamma, de präglas av en osäkerhet på livet, av ett sökande efter en gudsnärvaro, en saknad efter mänsklig samvaro, efter kärleken. Här och var med nålstick av homoerotiska referenser.
Språket är rent och välavvägt, ofta vådligt balanserande mellan sträng återhållsamhet och överdriven patetik.
– Jag tror att patetik, precis som nostalgi, är nödvändig för att konst ska kunna bli drabbande, invänder Jonas Brun. Och visst är jag rädd för att bli för patetisk, allt handlar om just balans, men jag är förtjust i när det nästan tippar över. Det som nästan är dåligt är oftast det bästa.
Den andra diktsamlinglingen i volymen, Det här är platsen, har ett helt annat tonläge. Den öppet sentimentala skildringen är ersatt av ett kyligt registrerande, skenbart objektiva beskrivningar med en ödesmättade tyngd som i lika delar kommer från vad som sägs som vad som utelämnas.
– Min skrivprocess är rätt slumpmässig, jag kommer på något eller stöter på något – något som känns så viktigt eller spännande att det inte går att väja undan för.
Foto: Sara Mac Key
