Kommunernas syn på studenter är föråldrad. Vi borde betraktas som vilka medborgare som helst, anser Pelle Rödin, SFS.
En människa i Karlstad som saknade både tillgångar och inkomst sökte socialbidrag för att klara mat och hyra för henne och hennes barn under sommaren. Hon fick avslag, men stod på sig och fallet gick till domstol.
Härom veckan fastslog kammarrätten att hon visst hade rätt till socialbidrag. Om detta inte gällt en student skulle det inte vara en nyhet. Och få människor skulle ifrågasätta domen. Nu gällde det en student, och för oss gäller ibland andra måttstockar.
En förening – Sveriges kommuner och landsting (en förening som företräder dessas intresse mot staten och ibland även mot sina egna invånare) – har beklagat domen och anser att den inte ska anses prejudicerande. ”Tur är väl det, annars skulle alla arbetslösa studenter kunna kvittera ut socialbidrag om de vill” säger deras företrädare i Dagens Nyheter den 2 februari.
Sällan ser man någon så öppet och tydligt uttala sig med en sådan motvilja mot just gruppen studenter. Processen att få ut socialbidrag framstår som lika bekymmerslös som att gå till frisören, och den självklara följdfrågan – vad arbetslösa studenter som inte kan ”kvittera ut socialbidrag” då ska göra för att överleva – ställs tyvärr inte.
Karlstad kommun tycker att man ska spara av sitt studiemedel under terminerna för att kunna leva på det även på sommaren. Tror de på sina egna ord? Jag misstänker att de lever kvar i en gammaldags syn på studenten som en sorglös ungdom vars ”hem” egentligen är det gamla pojk- eller flickrummet i föräldrarnas villa, till vilken man kan flytta på sitt ”sommarlov”. Det finns fortfarande en romantisk bild av att studenter ska ha det knapert under terminerna, för att sedan få en Bullerby-mysig hemkomst till somrig äppelträdgård, saknade husdjur och glada familjemiddagar.
Så vilka lärdomar kan vi dra? Strategiskt tror jag att det ligger i studenters intresse av att bli accepterade och betraktade som vilka medborgare som helst. Då finns inga argument för att vi inte ska omfattas av samma trygghetssystem och krav på minimistandard som andra människor.
Mer konkret ger det en påminnelse till varje studentkår. Hur tillämpas reglerna i min kommun? Kan det ändras, och hur? Men även Sveriges kommuner och landsting borde ta sig en funderare på om inte snålheten bedrar visheten. Deras verksamhet är nämligen beroende av att studenter och andra människor tycker att kommuner är värda att betala en massa pengar till.
De flesta studenter får ett jobb, och då betalar de kommunalskatt. Hur betalningsvilliga kommer de studenter att vara, som blivit svikna av sina kommuner när de var som mest utsatta?
Pelle Rödin
Styrelseledamot Sveriges förenade studentkårer
