I vår globaliserade värld behöver vi studenter från andra länder. Avgifter skulle dessutom leda till ökad segregering i högskolan, skriver Martin Christensson och Ida Andersson från Lunds humanistkår.
Denna artikel är delvis ett svar på Per Ranstams inlägg i avgiftsfrågan i Lundagård nr 9 2005.
I debatten om avgifter för studenter som kommer utanför EES är det egentligen ganska förvånande att det är ekonomer som är förespråkare. Exempelvis använde Lundaekonomernas ordförande Per Ranstam den moderata riksdagsledamoten och ekonomhistorikern Ann-Marie Pålssons argument i ovan nämnda debattartikel.
Argument som att det är ”inga fattiga bondedöttrar som kommer hit”, framförda av Pålsson på studentkårsakademin för kåraktiva i höstas, samt i Ranstams artikel, syftar enligt oss på att ge intrycket om att ”de där andra” kommer och tar våran utbildning.
Sverige är, trots att vi är med i EU, ett perifert land som mer än många kan, och behöver, dra fördelar av en globaliserad värld. Det finns tydliga urvalsinstrument att tillämpa om studentgrupperna blir feldimensionerade på utbildningarna. Studenter från andra länder bidrar i sina hemländer till att ge en positiv bild av Sverige och underlättar handelsförbindelser, turism, demokrati och främjar olika perspektiv och mångkultur. Inte bara där utan hos oss likaså. Varför skulle vi diskriminera dem?
Farhågan att avgifter skulle införas för alla så småningom, som Ranstam kallar obefogade konspirationsteorier, är väl egentligen sekundär i sammanhanget. Det är föga förvånande att studentrepresentanter är emot avgifter för svenska studenter – de är ju studenter själva. Vi känner en större olust inför den gamla etnocentriska rädsla riktad mot den så kallade ”gula faran” som förespråkarna tycks bevara.
Ann-Marie Pålsson är en av dem som generellt är för en avgiftsbelagd högre utbildning i Sverige. Hon är en av dem som har fått socialdemokraterna att omvärdera inställningen till avgifter för studier. Hennes argument, framförda under studentkårsakademin, var bland annat: ”Den enda egentliga orättvisa är att vissa är smartare än andra” och ”de smarta får ändå stipendier”. Med denna typ av uttalande menar vi att Pålsson framställer den orättvisa resursfördelningen i samhället som om den vore naturgiven.
Skulle avgifter införas tror vi att en invandrartjej, med arbetarbakgrund, från Malmös förorter skulle få ännu sämre möjligheter att göra akademisk karriär än hon har redan idag. Att införa avgifter vore att kasta olja på elden eftersom denna tjej redan idag har det svårare än den jämnårige svenska killen från Limhamn.
Sverige har råd och tjänar på att ha en kostnadsfri utbildning för alla.
Martin Christensson
Ida Andersson
Styrelseledamöter Lunds Humanistkår
