Hela 86 procent av professorerna vid Lunds universitet är män.
Än i dag försvinner kvinnorna någonstans på vägen mot toppen.
Det hävdas ofta att könsfördelningen bland professorerna på Lunds universitet kommer att jämna ut sig själv med tiden. Visserligen är bara 14 procent av dem kvinnor, men enligt ett vanligt resonemang är det enbart ett eko av den mörka men avlägsna tid då de diskriminerades.
De som säger så menar att det räcker med att vänta och se för att kvinnorna ska komma i fatt på maktpositionerna.
En ny rapport från Högskoleverket visar att de har fel.
Studien är unik. För första gången har man följt en stor grupp individer från grundutbildning via forskarutbildning och vidare upp genom högskolans hierarki. Bland de undersökta finns samtliga personer som doktorerade mellan 1980 och 1991.
Åtta procent av männen i undersökningen har blivit professorer. Men bara fyra procent av kvinnorna. Skillnaderna är de samma bland dem som doktorerade i början av 1990-talet som för dem som fick sin titel tio år tidigare.
Att männen är i stor majoritet bland dagens professorer är inte konstigt. 1980 doktorerade till exempel mer än fyra gånger så många män som kvinnor, och det har lett till att det finns få kvinnliga kandidater till professurerna. Precis som den förhöjda koldioxidhalten i atmosfären hänger snedrekryteringen envist med långt in i framtiden.
Men det är uppenbarligen inte hela förklaringen.
Mellan 2001 och 2004 var regeringens mål att en femtedel av de nyrekryterade professorerna i Lund skulle vara kvinnor. Universitetet lyckades skrapa ihop 17 procent.
Någonstans mellan doktorsexamen och professorstiteln faller kvinnorna ifrån. Deras meriter blir färre – eller bedömda som mindre värda.
I en idealisk värld skulle det enda som spelade roll för karriären vara hur bra personen var på att forska, undervisa och presentera sina resultat. Men i verkligheten är informella kontakter och ett gott öga från institutionsledningen minst lika viktiga.
I det här klapp-på-axel-klimatet har männen dragit den biologiska vinstlotten. Män anställer män.
I höstas berättade Lundagård att det för första gången antagits lika många kvinnor som män till forskarutbildningen. Lunds universitet hade till och med en liten övervikt av kvinnor. Det är bra!
Men det tog nära 30 år att nå dit. På grundutbildningen har kvinnorna varit fler än männen ända sedan 1978. Det betyder att det fortfarande är lättare för män att bli doktorander.
Även om diskrimineringen av kvinnor har minskat kommer de fortfarande på andra plats, även på Lunds universitet.
Det märks inte minst när man granskar sjukskrivningstalen för doktorander. Över 70 procent av de långtidssjukskrivna är kvinnor, vilket vi berättar om på nästa uppslag.
För de flesta doktorander beror sjukskrivningen på stress och båda könen uppger samma orsaker till den: pressen att prestera en bra avhandling, svårigheterna att hantera de otydliga kraven och risken att arbete och fritid blandas samman. Ingen av kvinnorna har sagt att sjukskrivningen beror på att de har det dubbla ansvaret för arbete och hem.
Det här berättar något viktigt. Nämligen att det är på jobbet som kvinnorna blir sjukare än männen.
När utvecklingen går åt rätt håll är det lätt att tro att allt ordnar sig. Men målet att män och kvinnor ska ha samma villkor på universitetet skymtar fortfarande först vid horisonten.
Själva förutsättningen för att nå dit är att vi inte blundar för de hinder som finns på vägen.
