Ett fåtal författare har lyckan att bli geniförklarade redan med sin debutroman. Men många faller ifrån när det är dags att leverera bok nummer två.
Jonathan Safran Foer och Jonas Hassen Khemiri är båda aktuella med nya romaner. Blir det hit eller flopp?
För ett par år sedan blev jag förväxlad med Jonathan Safran Foer strax innan han skulle delta i ett litterärt samtal i Malmö. En man stack en mikrofon under näsan på mig och frågade hur det kändes att min debutroman skulle översättas till tjugofyra språk. Jag hann nätt och jämt öppna munnen innan den riktige Safran Foer ingrep med ett försiktigt ”I think you’re refering to me.”
Det var inte så lite smickrande att misstas för ett litterärt underbarn. Safran Foers debutroman Allt är upplyst (2003, Norstedts) hyllades unisont av alla från Susan Sontag och Joyce Carol Oates till Dagens nyheters Jonas Thente. ”Det tar emot att geniförklara en debutant född 1977, men det ligger nära till hands när det gäller Safran Foer.” skrev Thente i sin recension av den svenska utgåvan.
Samma år fick Sverige en egen litterär sensation med Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött (Norstedts). Till en början förstod nästan ingen att romanens kvaliteter låg i de språkliga experimenten. Än en gång lovord av Jonas Thente, men i en neokolonialistisk begeistring över den påstått äkta ”blattesvenskan”. Själv var jag inte lika förtjust i språkexperimenten. ”Lika irriterande som James Joyce Ulysses”, fnös jag i Lundagård.
Men i dag syns Hassen Khemiris begåvning i ogrumlat ljus.
I sina Kritiska essäer (1967) skriver kulturfilosofen Roland Barthes att originalitet är priset som författaren måste betala för att bli emottagen och läst. För den unge debutanten är detta pris särskilt högt; han eller hon måste bryta med gamla former eller presentera dem på ett sätt som upplevs som nytt. På var sin sida av Atlanten lyckades Jonathan Safran Foer och Jonas Hassen Khemiri med just detta.
Det som förenar dessa litterära framgångssagor är mer än deras långa namn. Båda experimenterar med förskjutningar av ordens betydelser och skapar egna språk av de kommunikativa brister som uppstår i mötet mellan olika språk och kulturer. Alex i Allt är upplyst pratar en engelska som saknar all koppling till språkliga konventioner, en engelska född ur ordboken snarare än talet, medan Halim i Ett öga rött gör lingvistiskt uppror och medvetet talar antisvenska.
Om det är alla unga författares dröm att skapa sensation med sin debutroman, är det samtidigt deras värsta mardröm att publicera den andra romanen. Författaren måste överträffa bok nummer ett med råge för att inte misshandlas av litteraturkritikerna. Och det räcker inte med smarta tricks.
När jonathan safran Foers tvåa Extremt högt & otroligt nära (Norstedts, 2006) kom ut i USA ironiserade New York Times recensent över ett helt uppslag över Safran Foers ”litterära trolleritricks” och ”överintellektuella stil”. Och visst är det lätt att bitchslappa en författare för samma saker man kan hylla honom för. Safran Foer är en smart författare. Hans referenser är höglitterära, hans prosa vävs finmaskigt i komplicerade mönster och coolhetsfaktorn är minimal.
Men det som anglosaxiska kritiker anklagade för att vara en för-smart-för-att-vara-riktigt-bra roman, kan också betraktas som ett vidgande av litteraturbegreppet. Extremt högt & otroligt nära blandar prosa med bilder, färger och handskrivna anteckningar på ett sätt som jag upplever som ett ifrågasättande av den skrivna textens förmåga att berätta på ett tillfredställande sätt. Ibland räcker orden inte till.
Kanske är det svenska litterära klimatet mer välvilligt än det amerikanska. Men förväntningarna på Jonas Hassen Khemiris andra roman Montecore – En unik tiger (Norstedts, 2006) var inte mindre än på Extremt högt & otroligt nära. Om de har infriats är ännu osäkert. Den svenska kritikerkåren tycks fortfarande förbluffad. Förbluffad över att Hassen Khemiri lyckats producera en roman som är lika språkligt experimentell som den första, men på ett helt annat sätt.
I Ett öga rött stod invandrarförorternas dialekter för inspirationen. I Montecore är det snarare ord med ursprung i franska och latin som inspirerat. Olle Josephson på Språknämnden konstaterar i Svenska Dagbladet att stilidealen i Montecore är den litterära franskan och den litterära arabiskan, två utpräglade skriftspråk som aldrig används i tal.
Resultatet blir en prosa som är fullt begriplig men som är närmast ickekommunikativ. Språkets nyanser, tonfall, ordval – det som skänker känslomässig substans och psykologiskt djup till en berättelse – låter sig inte utläsas. Det tog mig två år innan jag tog Ett öga rött till mitt hjärta och det kommer förmodligen att ta två år till innan Montecore slutar frustrera mig. Men så är ofta den bästa litteraturen den man inte kan distansera sig ifrån.
Montecore har visserligen inte mottagits med samma entusiasm som Ett öga rött, men Jonas Hassen Khemiri har ändå klarat författarens vattenprov: Att överleva sin andra roman. Den som varit på bokloppis vet att de litterära dagsländorna är oräkneliga. Om han får behålla sin rang av litterärt geni är nästa fråga. Jag tror det.
