Schablonbilden av den typiske studenten är ett problem för studentrörelsen.
Både när man kampanjar för högre studiemedel och kräver att universitetet ska ge stöd till studenter som misslyckas på tentorna.
Studentrörelsen har en tuff motståndare i valrörelsen. Han är en glad lax på några och tjugo, gillar att festa och klarar sig hyfsat på studiemedlet – trots några skålar nudlar i slutet av månaden.
Studentrörelsen måste bekämpa honom hårt. För om inte allmänhetens bild av den typiske studenten förändras lär det aldrig bli några ytterligare höjningar av studiemedlet.
I slutet av mars presenterade Socialstyrelsen en rapport som borde bli sprängstoff i valrörelsen och som går på tvärs med föreställningen om det problemfria studentlivet. Av ”Social rapport 2006” framgår att en femtedel av Sveriges studenter i dag lever under fattigdomsgränsen.
Enligt Socialstyrelsen kan den dåliga ekonomiska situationen vara en bidragande orsak till att fler studenter har psykiska problem.
Sveriges förenade studentkårers recept för att lösa problemen är enkelt: 1 500 kronor mer i månaden till varje student. Det är ett fullt rimligt krav om tanken med studiemedel är att man ska kunna försörja sig på det. Det gör man inte i dag – med studiemedel som enda inkomstkälla lever man under existensminimum, enligt Skatteverkets beräkningar.
Men som så ofta tenderar omgivningen att individualisera studenters problem. Det är som om man inte vill frigöra sig från bilden av studenten som en bekymmerslös bohem. Trots att en femtedel av studenterna har barn och familj att försörja.
”Klarar du dig inte på studiemedlet? Klipp dig och skaffa dig ett jobb.” Men det är lättare sagt än gjort när det kostar 300 kronor att gå till frisören och den höga ungdomsarbetslösheten gör att det finns allt färre deltidsjobb.
* * *
Samma mönster anas när det handlar om studenter som misslyckas med sina tentor. Och här återkommer schablonstudenten. ”Det finns omtentor, men det finns inga omfester”.
På något sätt anses det höra till bilden att studenten ska värka fram inlämningsuppgifter och uppsatser i sin ensamhet.
Så är det också i många fall. Enligt Högskoleverkets undersökning Studentspegeln från 2002 uppger 28 procent av studenterna att de aldrig eller mycket sällan diskuterar uppgifter eller kurskrav med sina lärare, 43 procent att det sällan gör det. Och den undersökningen gjordes innan de senaste årens slakt på handledartid, bland annat på samhällsvetenskapliga fakulteten.
Enligt arbetsmiljölagen omfattas studenterna av samma rättigheter som de universitetsanställda. Trots det saknar Lunds universitet i dag ett system för att följa upp studenter som misslyckas med sina tentor.
Avsaknaden av stöd leder till ett stort lidande för många studenter. Många uppfattar det som skamligt att misslyckas med studierna. Studenthälsan vittnar i Lundagårds granskning om hur studenter kan förlora både studiemedel och bostad innan de vågar be om hjälp. Även om det ofta räcker med ett samtal för att komma på rätt köl igen.
Det är givetvis inte universitetets ansvar att tentorna slutligen blir inlämnade. Men det vore svårt att tänka sig ett företag där en anställd är borta från jobbet ett halvår utan att någon reagerar.
Det är obegripligt att inte samtliga universitetets institutioner har väl utarbetade system för att ta kontakt med studenter med studieproblem. För medan det skulle vara svårt att skaka fram de fem miljarder kronor som skulle behövas till höjda studiemedel, skulle universitetet vinna på att stötta sina studenter. Både ekonomiskt och akademiskt.
