Teknologer får god hjälp medan studenter på fristående kurser får klara sig mer på egen hand.
Studenter som misslyckas med sina studier får helt olika stöd beroende på vilket ämne de läser, visar Lundagårds granskning.
När Magnus Sandberg började läsa på universitetet för sex år sedan var han övertygad om att han ville bli civilingenjör i kemiteknik. Men studierna gick inte som han hoppats och han misslyckades på en rad tentor.
– Jag mådde skit, säger han.
I dag kan Magnus Sandberg inte påminna sig att han fick någon konkret hjälp från universitetet. Som tur var fick han stöd från sina föräldrar och de fick honom så småningom att fundera på att byta program. Numera läser han till sjuksköterska i stället.
– Så här i efterhand hade jag gärna velat få stöd från programmet. Det är viktigt att kunna få frågan, det visar att det finns någon som bryr sig om hur det går, säger han.
Varje år är många studenter i Magnus Sandbergs situation. En undersökning som universitetets utvärderingsenhet gjorde 2004 visar att 40 procent av nybörjarna har lämnat sina studier efter två terminer. Alla slutar givetvis inte på grund av svårigheter med studierna, men enligt undersökningen är studieresultatet en mycket viktig faktor för om studenterna fortsätter eller hoppar av.
LTH är en förebild
Trots det har Lunds universitet inget centralt system för att fånga upp studenter som får problem med studierna. Vilken hjälp man får beror helt på vilket ämne man läser, visar en rundringning som Lundagård gjort till universitetets samtliga fakulteter.
Längst i arbetet tycks man ha kommit på Lunds tekniska högskola (LTH). Där kontrollerar studievägledarna studenternas resultat i Ladok varje termin. Om någon ser ut att inte klara studierna kallar de till samtal.
I snart tio år har studenterna vid LTH fått fylla i enkät i början av utbildningen. I den ställs frågor om deras bakgrund och förväntningar.
– Ofta tror man att studenterna är så lika. Men de har väldigt olika utgångspunkt, det är en heterogen grupp både vad gäller förutsättningar och bakgrund, säger Leif Bryngfors, som arbetat med undersökningarna från starten.
Den stora fördelen menar han är att LTH därmed tidigt kan satsa på kurser i studieteknik eller fler mentorsgrupper beroende på svaren.
– Resultaten visar att studenterna har en väldigt god självuppfattning. Om de anger att de kanske inte har de bästa förkunskaperna så märks det också på resultaten, säger Leif Bryngfors.
Men en lång rad institutioner litar i stället till att studenterna själva hör av sig om de får problem.
Mårten Wallette är studievägledare på nationalekonomiska institutionen.
– Jag stöter på studenter som har missat samma tenta upp till nio gånger. Då har de ofta självmant kommit in och pratat. Men förmodligen har det tagit alldeles för lång tid. Med ett mer systematiskt arbete skulle man kunna fånga upp dem tidigare, säger han.
Det händer visserligen att studievägledarna på hans institution kontaktar studenter som det går dåligt för, men bara i mån av tid.
Enskilda får ta ansvaret
På området för humaniora och teologi står det i arbetsbeskrivningen för studievägledarna att de har ansvar för att följa upp om det går dåligt för någon student.
– De förutsätts göra det, men vi har inte den konkreta inblicken, säger Jesper Olsson, sekreterare i grundutbildningsnämnden.
Ansvaret hänger alltså ofta på enskilda individer, vilket Studenthälsan är mycket kritiska mot. De har mött många av studenterna som misslyckats och efterfrågar ett mer systematiskt arbete ute på institutionerna.
– De studenter som vi kommer i kontakt med har det ofta gått allt för långt för. De förlorar sitt studiemedel, men de kan också åka ut från sin bostad hos AF Bostäder. Det förorsakar ett personligt lidande som inte skulle behövas om man ingrep tidigare, säger kuratorn Hans Alnemark.
”Attitydförändring krävs”
Enligt honom räcker det oftast att studenten får någon att prata med för att problemen ska lösa sig. Men många studenter drar sig för att kontakta Studenthälsan – att inte klara sina studier upplevs som skamligt.
Personalen på Studenthälsan tror att det krävs en attitydförändring för att råda bot på situationen.
– I arbetsmiljölagen är studenter jämställda med arbetstagare. Om en anställd är borta i ett halvår utan att höra av sig så är det självklart att någon reagerar, det räcker med att vara borta en förmiddag. Men när det gäller studenter tänker man inte så, säger psykologen Arja Bäckström.
