Som snart färdig konstnär och ensamstående mamma har Anna Bokström det tufft ekonomiskt. Hon får jobba extra för att klara vardagen.
– Jag tänker jämt på pengar, säger hon.
En teckning av en julgran sitter på ytterdörren. Vi ringer på. Efter en stund öppnar en liten blond flicka klädd i en rosa gympadräkt med puffärmar och blå strumpbyxor.
– Hej, är det du som är Selma? frågar vi.
Hon nickar.
– Är mamma hemma?
– Nej, hon är i tvättstugan.
Vi är visst lite tidiga, men Selma säger att vi får komma in. Hon försvinner direkt in i sovrummet och vi står villrådiga kvar i hallen. Lägenheten ligger vid Möllevångstorget i Malmö och ger ett hemtrevligt, om än lite rörigt, intryck. Prylar ligger huller om buller. På väggarna hänger fotografier och teckningar.
Efter ett par minuter öppnas ytterdörren, och Anna Bokström kommer in med tvättkorgen.
– Nämen hej! säger hon på vänlig göteborgska.
Hon verkar inte ett dugg överraskad av att två främlingar står i hennes hall.
– Jag brydde mig inte om att plocka undan, tyckte att ni skulle få se hur det är, säger Anna och tittar menande runt i den stökiga lägenheten som hon hyr i andra hand.
Det är dags för frukost. Selma vill ha gröt, mycket gröt. Gång på gång under frukosten ber hon om mer.
– Bra att hon tycker om gröt, jag försöker tänka på att hon ska äta nyttigt, säger Anna.
Selma är fyra och ett halvt och mitt inne i prinsessåldern. Hon skriver och ritar fint med sin prinsesspenna i sin prinsessdagbok. När inte det är kul längre vill hon titta på sin favoritfilm, Ronja Rövardotter.
Anna träffade Selmas pappa, Edvard, på konsthögskolan i Malmö. Nu har de separerat och Selma bor några dagar i taget hos mamma och hos pappa.
Anna är 33 och inne på sitt femte och sista år på konsthögskolan. Hon har fullt upp med sin avgångsutställning – samtidigt som hon måste jobba för att klara ekonomin. För två veckor sedan började hon arbeta för hemtjänsten i området.
– Det var lättare innan separationen; då kunde vi dela upp tiden med Selma. Nu måste jag hela tiden lita på att andra ställer upp. Mitt jobb börjar klockan sju och Selmas dagis öppnar inte förrän halv åtta, säger Anna.
De flesta studenterna är på skolan hela dagarna och oftast även på kvällar och helger. Det är en omöjlighet för Anna, som ständigt känner sig efter.
– Men samtidigt har jag fått en bättre arbetsdisciplin, säger hon.
Över 50 000 av Sveriges studenter delar Annas situation. Det är ungefär femton procent av alla studerande.
Att det är svårt att förena studier och familjeliv uppmärksammas allt mer och sedan i höstas arbetar Amela Catovic med projektet ”Studenter med barns situation” på uppdrag av Lunds universitets studentkårer. Utredningens resultat ska presenteras i augusti. Över 100 studenter och doktorander med familjer har intervjuats och deras största problem är solklart:
– Ekonomin är problem nummer ett. Det hänger ihop med hela vårt trygghetssystem. Studiemedlet och andra bidrag räcker inte till. Och särskilt inte för de föräldrar som är ensamstående, säger Amela.
Rapporten ska ge konkreta förslag på hur situationen för studenter med barn kan förbättras. Amela menar att detta är nödvändigt för framtiden.
– Man måste bli mer medveten om att samhället är i förändring. Vi kan inte längre utgå ifrån att alla studenter kommer direkt från, eller har rest ett eller två år efter gymnasiet innan de börjar läsa på universitetet eller högskolan, säger hon.
Även i rapporten Barnfällan – om föräldrar som studerar vid högskolan, som gavs ut år 2002 av Uppsala studentkår, konstateras det att det största problemet är att få pengarna att räcka till. Föräldrapenningen grundar sig på tidigare inkomst, och en student som inte haft någon inkomst att tala om får nöja sig med grundbeloppet. Det blir lite över 3 000 kronor att leva på varje månad, exklusive diverse bidrag och andra inkomster. Inte på långt när tillräckligt för att täcka alla utgifter.
Skolornas schemaläggning med sena föreläsningar och tentor på helgerna krånglar till det ytterligare, inte minst eftersom dagisens öppettider är anpassade efter vanliga nio-till-fem-jobb.
– Det är inte inbyggt i vårt samhälle att man ska ha barn som student. Politikernas bild av studenterna är att de alla är tjugo år och äter nudlar varje dag, säger Anna Bokström.
Anna utbildade sig först till fotograf men halkade sedan in på konsthögskolan på ett bananskal, som hon själv uttrycker det.
– Jag trodde alltid att jag skulle bli något inom vården, med en mamma som är psykolog och en pappa som är läkare, säger hon.
Hon växte upp i en av Göteborgs finare stadsdelar i en stor villa med nära till naturen och gångavstånd till allt.
– Då visste jag inte hur otryggt det kunde vara. När jag växte upp under sjuttio- och åttiotalet fick jag höra att allting ordnar sig, att man ska göra precis det man vill. Men det är skillnad i dag. Vi är den första generationer på mycket lång tid som faktiskt har det sämre än våra föräldrar.
Framtiden som konstnär är osäker; de flesta skriver in sig på a-kassa direkt som nyexaminerade eftersom det inte finns några jobb. De som lyckas försörja sig lever oftast på olika stipendier.
– Jag tänker jämt på pengar, konstaterar Anna.
Hon är orolig inför hösten. Anna blir inte examinerad förrän efter sin utställning i september. Under några osäkra månader har hon inte rätt till vare sig a-kassa eller socialbidrag. Och något studiemedel får hon heller inte.
Men innan hösten väntar sommaren.
– Alla studenter borde få studiemedel även på sommaren, särskilt de som har barn.
Anna är rädd att hon är tvungen att jobba i Malmö hela sommaren och att Selma därför inte får något sommarlov.
– Hennes förebilder är Pippi, Emil och Ronja; de är en del av Selmas liv. Men deras liv är så idylliska, medan Selma sitter här i en lägenhet. Jag vill ge henne ett bra liv! säger Anna och berättar om sommarstugan i Bohuslän, som många gånger har blivit räddningen.
Selma kommer in i köket och vill ha hjälp att ta på sig sin fina kjol som kommer från Indien. I sovrummet har hon stänkt på sig lite av sin nya barbieparfym. Hon bryr sig mycket om kläder. Det mesta får hon ärva från andra, det är sällan Anna behöver köpa något nytt. Och när hon väl gör det blir det oftast på Myrorna. Men trots att hon har det svårt ekonomiskt är Anna mån om att inte verka för negativ.
– Jag tänker inte sitta och tycka att jag gjorde fel som skaffade barn, även om Selma var oplanerad. Hon är det bästa som har hänt mig. Jag tycker inte det är ansvarslöst att skaffa barn som student, det ska finnas plats för alla i samhället.
