Karnevalsfilmen 2006 bjuder på konspirationsteorier och filmstjärnor i gotisk lundamiljö. Imponerande, tycker Lundagårds recensent.
I snart hundra år har det varit en tradition att producera en film till Lundakarnevalen. Den första karnevalsfilmen kom redan under stumfilmens gryning 1908 och var en av de första svenska filmerna någonsin. Därefter har många följt och i år var det premiär för Sigillet, i regi av Johan Rünow.
En karnevalsfilm utmärker sig genom studentikos humor, interna referenser till studentaktivavärlden och en blandning av litterärt och vardagligt i dialogerna. Så även Sigillet, men här finns det mycket att höja på ögonbrynen åt.
Handlingen parafraserar mystiska konspirationsteorier i Da Vinci-kodens anda och skildrar en stad som är väldigt välbekant, men samtidigt mycket främmande. Det är ett gotiskt, mörkt och gåtfullt Lund som utgör miljön för detektivstoryn.
En historiestudent försvinner mystiskt efter att ha upptäckt en uråldrig hemlighet i arbetet med sin uppsats och när hans tre vänner försöker ta reda på vad som hänt honom nystar de upp en väldig konspiration.
Filip Orrling spelar den sympatiske slackerkillen Anders och tar de flesta komiska poängerna utan vare sig slappstick eller buskisfasoner. Johan Stenfeldt i rollen som Sixten lyckas väl inkarnera den klassiske överliggarens dryghet och arrogans, medan Johanna, spelad av Paula Helander, för handlingen framåt med vältajmade repliker och bekymrad min.
Studentlunds beryktade arkivarie Fredrik Tersmeden är oförliknelig i rollen som sig själv. Med Sigillet får Studentarkivet ett fint porträtt av en unik lundapersonlighet för framtida generationer att beskåda. Tersmeden har i många år medverkat i karnevalsfilmerna och har lämnat betydande bidrag till den humoristiska traditionen i Lund.
De välgjorda specialeffekterna i kombination med en mycket proffsig produktion, väl värdig Sveriges television, är imponerande för ett så lokalt projekt.
Rikskändisar som Sven Wollter och Magnus Härenstam spelar nyckelroller och höjer nivån ytterligare. Men någon större spridning kommer filmen förstås inte att få, den extrema lokalanknytningen och alla interna referenser – det är total igenkänning som gäller – gör Sigillet obegriplig för utsocknes och nyanlända.
För oss lundensare är den dock klart sevärd, inte minst för den hälsosamma självironin som, med i studentsammanhang ovanligt subtila medel, parodierar såväl den akademiska pompan som Thomanders studenthem.
foto Dennis Trulsson/Lundakarnevalen
