Det finns en klyfta mellan studenterna och Lunds övriga befolkning, som gör det alldeles för lätt för kommunpolitikerna att strunta i våra behov.
Därför måste vi studenter kliva ur vår skyddade verkstad och kräva vår rätt.
I Stadsparken: tomma ölburkar och nedtrampade rosenbuskar. På gatorna: fulla studenter med bag-in-box-vin i ena handen och glas i den andra. Efter siste april i fjol fylldes lokaltidningarna till bredden av artiklar och arga insändare som behandlade studenternas sviniga beteende.
Det är ofta så mötet ser ut mellan Lunds två parallella världar: studenternas och – som de brukar kalla sig – Lundabornas.
Beröringspunkterna är märkligt få och oftast småsåriga: studenterna sägs spela hög musik, skräpa ner och cykla på trottoarerna. Medan de å sin sida tycker att lundaborna mest bara klagar och dessutom tycks missa att deras egna barn står för en stor del av valborgskaoset.
Ett av de få tillfällen när världarna strålar samman har precis passerat. Till Lundakarnevalen ställer kommunen upp med 400 000 kronor, asfalterar om vägar och flyttar skyltar. Och Lunds befolkning går man ur huse för att skratta åt tåget och festa i Lundagård.
Men frågan är om en gång vart fjärde år räcker?
Fundera ett ögonblick på hur Lund skulle te sig utan studenterna. Först och främst skulle staden krympa med en tredjedel. Mängder av teatergrupper och spex, körer och orkestrar, filmstudior och konsertarrangörer skulle försvinna i ett slag. Och utelivet hade blivit en skugga av dagens.
Ändå behandlas studenterna ofta som andra klassens invånare.
Om några månader väntar den årliga kris då nya studenter dyker upp på järnvägsstationen utan bostad. Situationen har sett likadan ut under lång tid. Trots det har kommunens bostadsbolag, LKF, inte byggt en enda studentlägenhet på sju år – varken under höger- eller vänsterstyre i kommunfullmäktige.
Det borde vara självklart för kommunen att ta huvudansvaret för att alla medborgarna har tak över huvudet. Men i stället har politikerna valt att lägga över nästan hela bördan på studenternas egen bostadsstiftelse AF Bostäder.
Samtidigt har LKF gått med rejäl vinst under de senaste åren.
Tråkigt nog har vi studenter delvis oss själva att skylla.
En viktig kanal för att påverka kommunen är det kommunala studentrådet, där representanter för kårerna och nationerna träffar kommunpolitikerna. Inför varje råd möts studentledamöterna och kårrepresentanter för att diskutera vilka frågor som ska drivas. Men under våren har flera av förmötena fått ställas in eftersom alltför få av de anmälda från kårerna dykt upp.
Enligt de kåransvariga beror det framför allt på att tiden är knapp och de aktiva alltför få. För att hinna med utbildningsbevakningen prioriterar man bort kommunfrågorna.
Även om det naturligtvis är viktigt att hävda studenternas rätt gentemot universitetet är tendensen tydlig: vi stannar i vår bubbla.
Detta kan inte fortsätta.
Först och främst måste kommunpolitikerna inse att studenterna inte bara är något nödvändigt ont, utan en viktig tillgång för Lund. Det går inte att sticka huvudet i sanden och hoppas på att vi flyttar till kranskommunerna. Även om var och en av oss kanske inte bor kvar så länge har vi tillsammans varit här i nära 350 år. Vi är här för att stanna och borde räknas lika mycket som några andra lundabor.
Men i väntan på den insikten måste vi studenter själva i betydligt större utsträckning kräva vår rätt. Om vi vill ha fler bostäder, lika möjligheter att få socialbidrag och rabatt på kollektivtrafiken måste vi kämpa för det.
Vår röst gentemot kommunen ska inte enbart behöva hänga på ett fåtal engagerade personer.
