Smisk, djursex eller golden shower. Vad är egentligen perverst?
I en nyutkommen bok undersöker Ann Bäsén och Niklas Långström några av samtidens mer avvikande sexualiteter.
Tjugoettåriga Amanda träffade sitt livs stora kärlek i skogen. Men hennes älskade är inte en människa – det är ett träd. Så ofta hon kunde klättrade hon upp i sitt träd för att gnugga sig mot det och hon är övertygad om att trädet besvarar hennes känslor. Amanda är dendrofil.
– Det finns inget mer upphetsande än att få känna trädet mot huden. Det är en jätteskön känsla. Jag kunde få orgasm bara genom att hålla om det, berättar hon i Pervers? Om sex utöver det vanliga (Bokförlaget DN).
Författarna Anna Bäsén och Niklas Långström tar oss med bland blöjfetischister, voyeurer, zoofiler och pedofiler – perversa människor. Eller är de det? Gränserna mellan sexuellt avvikande och accepterad sexualitet har alltid varit flytande och kulturellt betingade. Antropologer och kulturhistoriker har funnit alla våra mest tabubelagda sexualiteter som, om inte normala, så i varje fall accepterade inslag i andra epoker och kulturer.
Bäsén och Långström aktar sig också noga för att definiera någon preferens som sjuk eller omoralisk, såvida driften inte leder till att någon annan utsätts för ofrivillig skada.
I litteraturen har det perversa alltid haft en fristad. Fiktionen tillåter fantasier som verklighetens samhälle skulle döma ut. Markisens de Sade romaner hör troligen till de mest kända skildringarna av ”perversiteter”. På 1700-talet var berättelserna om Justine, som upplever allt från gangbanging och Bukkakke till hård S/M, lika mycket en reflektion av tidsandan som ren våldspornografi.
de Sades samtida Nicholás Restif de la Bretonne, författare till den gravt incestuösa Anti-Justine, eller Kärlekens fröjder (1798) och den fotfetischistiska klassikern Fanchettes fot (1769), var däremot en uppburen författare som till skillnad från markisen inte drabbades av bannlysning och fängelsestraff.
Under hela 1900-talet har gränserna mellan normal och avvikande sexualitet prövats. De sociala tabun som funnits kring homosexualitet och ickereproduktiv sex är i dag praktiskt taget försvunna i Sverige. Andra är desto mer markerade.
Pedofili är den sexuella läggning som samhället betecknar som mest avvikande och oönskad i dag. Under 1960 och -70-talen gjordes däremot försök att organisera sig i stödföreningar och enstaka debattörer som läkaren Lars Ullerstam krävde pedofilernas rätt till sin sexualitet. I sin bok De erotiska minoriteterna (1964) propagerade Ullerstam för att ett ”människosinnat” samhälle borde underlätta även för pedofiler att få utlopp för sin sexualitet.
Bäsén och Lundström låter två unga pedofilkillar komma till tals. När Anders, 22, berättar om sin läggning är gränsen mellan monster och människa, förövare och offer, otydlig. Insikten att han av samhället jämställs med psykopater och våldtäktsmän har gjort honom till långtidssjukskriven för depression. Det är svårt att inte känna sympati.
Pedofili är också den enda sexuella avvikelse som regelmässigt behandlas av sjukvården med allt från betingningsterapi – där pedofilen får lukta på ammoniak medan han tittar på barnporr – till kemisk kastrering. Tanken att pedofilen någonsin ska emanciperas är avlägsen.
I Pervers? berör många kapitel sådant som är föga spektakulärt eller udda – som transvestism, masochism och läderfetischism. Men det man främst associerar med perversa lustar är det som kallas för parafilier. Det kan vara strypsex, nekrofili (att tända på lik), vampirism (sexuell njutning av att dricka blod), zoofili (att tända på djur) eller scat (kiss- och bajssex).
Dennis Coopers brutala roman Närmare (Vertigo, 2004) djupdyker i de mest skrämmande parafilierna. Huvudpersonen, tonårspojken George, är en 2000-talets Justine som dras in i en våldsam karusell av scat, stympningssex och snuff. De som tänder på snuff får sexuell tillfredsställelse av att se någon mördas och riktiga snuffilmer är utan vidare pornografins värsta avart. Det perversa får här samma innebörd som hos 1700-talets ”pornografer”. Det får symbolisera alienation och värdeupplösning som den moderna civilisationens pris.
Sådan är konsten. Men faktum kvarstår: folk håller faktiskt på med det i verkligheten också. Ska det uppmuntras eller fördömas?
Bäsén och Långström skriver: ”så länge man själv mår bra och inte skadar andra…” Men frågan är var gränsen ska dras. Människor kan frivilligt utsätta sig för alla möjliga förnedringar. I botten ligger ofta självförakt och tvångstankar. Kan en väldigt avvikande sexualitet vara ett symptom för otillfredsställelse med livet? För inre konflikter och frustration? Jag tror inte att psykoanalysen har spelat ut sin roll riktigt ännu.
Freud, kom tillbaka.
