Studieavgifter, femtioprocentsmål och kårobligatorium.
Inför valet om ett par veckor ger Göran Bexell, rektor vid Lunds universitet, sin syn på några viktiga studentfrågor.
En traditionsrik studentfråga gäller kår- och nationsobligatoriet. Vid vårt universitet har vi alltid försvarat obligatoriet, om det ges en rimlig utformning. Nya typer av studenter och villkor för studierna gör att bestämmelserna successivt behöver ses över.
Så skedde också i den nyligen framlagda utredning, där jag fick vara så kallad sakkunnig. Om de lagda förslagen förverkligas, hoppas jag att några argument mot obligatoriet ska förlora i kraft. Men frågan har – som vanligt – en osäker politisk framtid.
När frågan om studieavgifter dök upp för några år sedan tillhörde jag dem som tog ställning mot att ändra det svenska systemet med fria högre studier. Vi har en fin tradition med fri tillgång och den bör fortsätta, samtidigt som både studier och studenternas engagemang behöver förbättras, men det kan göras utan att avgifter införs.
Detta har för mig hela tiden varit det avgörande.
På motsvarande sätt bör det i Europa finnas fri tillgång till högre studier, förutsatt att Bolognaprocessen verkligen leder till ökad mobilitet och att svenska studenter därmed mer reser ut för studier vid europeiska universitet.
När det gäller inkommande studenter från världen i övrigt har många rektorer i Sverige ställt sig positiva till att ta ut avgifter, av olika skäl. Det för mig avgörande skälet är det politisk-ekonomiska att svenska skattebetalares pengar inte ska gå till att ersätta studenter från hela världen.
En förutsättning är att man lyckas utforma ett system med avgifter kombinerat med stipendier för behovsprövade studenter. Det kommer att leda till nya uppgifter, bland annat att inte särbehandla dessa studenter.
När jag sagt att förslaget med ett sådant system är bra eller acceptabelt avser detta den grundläggande frågan: inga avgifter för svenska – och inte heller europeiska studenter. Hela avgiftsfrågan har dock liksom obligatoriefrågan en osäker politisk framtid.
Vad som det däremot behövs mer skattepengar till är ökade studiemedel för studenter. Det är inte rimligt att en student ska behöva leva på nuvarande villkor, under den fattigdomsgräns på 8 900 kronor per månad som regeringen pekat ut. Det leder bara till att behovet av arbete vid sidan ökar och till ökad social snedrekrytering, eftersom de föräldrar som kan ofta får bidra med behövliga medel.
Om studiemedlen ökar bör också lärares och studenters krav på utbildningen generellt sett öka. Jag har av många studenter blivit uppmanad att inte vara rädd för att ställa krav på studenterna. För närvarande är det alltför olika krav på att få ut en poäng. Ökade krav ger ökad attraktivitet och det ska medföra hårt arbete att vara student vid Lunds universitet. Det ger högre möjligheter till jobb efter studierna.
Ska den högre utbildningen fortsatt byggas ut, så att minst femtioprocentsmålet uppnås?
Det beror på, dels om kvaliteten kan upprätthållas, dels om samhället sedan verkligen tar tillvara på sina högutbildade. Om Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens är det givetvis värdefullt med en stor andel högutbildade.
Vid Lunds universitet ser vi det dock inte som ett prioriterat mål att bara bli större och större. Långt viktigare är att kvaliteten upprätthålls och att våra examinerade får adekvata arbeten.
Göran Bexell
rektor vid Lunds universitet
