Vi och de som blev kvar

I Sverige söker allt färre personer till högskolan.

Ett resultat av skrämselpropaganda, menar vissa debattörer.

Men går vägen till lyckan alltid via universitetsstudier?

Vi pratar om dem som blev kvar.

De som inte flyttade för att plugga, för att ”bli någonting”.

De som har jobbat i sex år redan. ”Och har du hört, hon har fått barn”.

Lund vimlar av sådana historier. Genom att prata om dem som inte gjorde våra val, definierar vi oss själva.

Lund, det är ju vi. Vi som tog bussen bort från stan, stadshotellet och skitsnacket.

Ofta har vi den där tonen. Som om det vore synd om dem som inte läst vidare.

För vägen till lyckan går ju via universitetsstudier. Eller i alla fall den regionala högskolan.

Det gör den väl?

I mitten av oktober slog företrädare för Sveriges förenade studentkårer, Lärarförbundet och TCO larm i en debattartikel i Norrbottens-kuriren.

Antalet ansökningar till högskolan har minskat kraftigt de senaste åren. Nio procent färre sökte i höst jämfört med i fjol. Och antalet anmälningar till högskoleprovet har minskat med tio procent.

Debattörerna uttryckte oro ”över de krafter som skrämmer dagens ungdomar från högre studier”. Vilka mörkermän som var ansvariga avslöjades aldrig, men artikelförfattarna menade att skrämselpropaganda om akademikerarbetslösheten låg bakom minskningen.

Jag drar en annan slutsats. Jag tror att en hel del personer efter 15 år av konstant utbyggnad av högskolan upptäckt att universitetskurser kanske inte är en spikrak väg till drömjobbet.

Jag har vänner som läst långa utbildningar vid universitetet och som sedan upptäckt att den inte kunde ge dem några jobb. De fick hoppa på en tvåårig kvalificerad yrkesutbildning direkt efter examen – först då fick de praktik och livsviktiga kontakter.

Artikelförfattarna ovan efterlyser en nyanserad debatt. Och visst, toppjobben kräver ofta högre utbildning. Men den som är på väg att fylla i ansökningshandlingarna till högskolan bör välja utbildning noga.

Såväl CSN som pensionssystemet är iskallt mot den som valt fel och vill få en ny chans. Det är också långtifrån säkert att utbildningen ger dig högre lön än den som börjat arbeta direkt efter skolan. Eller ens jobb.

Fråga bara alla dem som utbildat sig till gymnasielärare och nu upptäcker att deras yrkesgrupp rymmer arbetsmarknadens största överskott.

I ivern att bygga ut den högre utbildningen tror jag att vi kommit att undervärdera andra kunskaper än den vi får genom utbildning. Till och med språket förråder oss. ”Att bli något”, det betyder att läsa vidare.

Det märks också bland reaktionerna när den nya regeringen aviserar att de praktiska programmen inte längre ska ge högskolebehörighet per automatik.

Hur ska man veta vad man vill bli när man är femton? frågar kritikerna uppbragt.

Vad de i själva verket säger är att det finns personer som inte vet att de egentligen borde plugga vidare. Att de borde bli något riktigt sen när de tröttnat på jobbet som bilmekaniker.

2002 bilade jag ner med en flyttkärra och flyttade in i ett risigt kollektiv i Planetstaden.

Jag är fortfarande nöjd med att jag läste vidare. Men jag har inga illusioner om att all kunskap måste komma från universitetet.

Fyra år och 113 516 kronor senare har jag högskolepoäng i litteraturvetenskap, statsvetenskap, sociologi och polsk film.

Men jag har också tillbringat några månader på McJobs i Kanada, ett halvår på Sydsvenskan och ett oräkneligt antal kvällar på Lundagårds redaktion.

Jag vet var jag lärt mig mest.