Seg start – men fantastisk avslutning.
Det tycker Carl Bäckström som småleendes lämnade Boelspexarnas föreställning Greta Garbo.
Vill jag se hela föreställningen eller har jag tänkt gå under pausen? Frågan i biljettkassan är på allvar, tydligen brukar vi mediefolk inte stanna längre än nödvändigt. Men jag vill sitta kvällen ut, om spexet är så bra som jag hoppas finns det väl ingen anledning att smita i förtid?
Kamp om huvudroll
Vi befinner oss i Hollywood under stumfilmens sista skälvande dagar. För de hyllade filmstjärnorna väntar stora förändringar och frågan på allas läppar är vem som kommer att få huvudrollen i historiens första talfilm. Marlene Dietrich, den tyska divan för vilken självdistans och ödmjukhet är lika okända begrepp som rampfeber, eller den mytomspunna Greta Garbo from Sweden som av någon anledning inte kommunicerar på annat sätt än genom sin pianist? Det tisslas och tasslas inför provspelningen. Mata Hari försöker hålla ordning skvallret men det är städerskan Sivan, inte helt olik sin kollega i Stefan och Kristers sommarbuskisar, som hjälper publiken att följa med i handlingen.
Kvickheterna inte särskilt kvicka
Historien är bra men det lyfter inte riktigt. Framförallt är det i spelet mellan kupletterna som något saknas. Det är ganska förutsägbart och kvickheterna är inte särskilt kvicka. Först när publiken skyltledes informeras om läget i Uppsala och om vem som egentligen mördade Olof Palme skrockas det rejält i bänkraderna. Och de inslagen känns egentligen inte heller särskilt nyskapande.
Garbo lämnar Hollywood
När avgörandets stund kommer står det pinsamt klart för aspiranterna att stumfilmsstjärnan Greta inte kan engelska. Moloket tvingas hon lämna Hollywood samtidigt som föreställningen tar paus. Jag är inte missnöjd men heller inte begeistrad. Frågan i biljettkassan känns i alla fall mer motiverad. Men jag ger de avslutande två akterna en chans.
Maud Olofsson tacksam karaktär
Tillbaka i Stora salen har vi förflyttat oss till Sverige. Här, på folkhögskolan i Eslöv, skall Greta lära sig engelska och hitta sig själv. Med trygga klasskamrater som E-Type och Maud Olofsson, tacksamma karaktärer att gestalta, växer hennes självförtroende och hon sjunger ut. Och föreställningen tar fart.
Lämnar salen gnolandes
Några tvära kast och snart är vi tillbaka i Hollywood. Nu skrattar jag. Nu applåderar jag för omtag utan att behöva klappas igång från läktaren. Plötsligt och alldeles för tidigt visar sig den åtråvärda huvudrollen gå till regissörsassistenten Walt Disney. Det blir en pompös avslutning med Betty Boop på scen flankerad av hela ensemblen, lamporna tänds och jag lämnar Stora salen gnolandes och med ett leende på läpparna. Visst kändes avslutningen lika kort som den första halvan var lite för lång. Men det blev ganska bra till slut. Och jag är glad att jag, trots allt, stannade till den feta damen sjungit.
