Han är en del av etablissemanget i Lund – trots sin samhällskritik.
Och han är fortfarande skånepåg – efter femtio år i Stockholm.
Hans Alfredson blir inte kvitt rollen som Mr Lund.
Fråga din mormor vad hon associerar med Lund. Svaret lär bli Studentsångarna och Hasse Alfredson.
För det finns knappast något mer lundensiskt än vårsånger på första maj. Och så Hans från HasseåTage.
Under några intensiva år på 50-talet skrev han en rad spex, var redaktör för Lundagård och drivande i karnevalen 1954.
Sen försvann han till Stockholm, träffade Tage Danielsson och blev Hasse med hela svenska folket.
– Jag tror att Hasse Alfredson i mångas ögon är sinnebilden av lundastudenten, åtminstone kanske så som den var förr: en spexig humanist, säger Martin Gustavsson, ordförande i Lunds humanistkår.
Inlemmad i bilden av det klassiska Lund
Och kanske bör betoningen i meningen ovan ligga på ”förr”. För det är inte dagens studenter som köar ända ut till ytterdörrarna i AF-borgen när Hans Alfredson i början av november återvänder till Lund för att berätta anekdoter i kafé Athen.
Det är kyla i luften och långt till magnoliorna slår ut. Aten var en centralpunkt i Lund när Hans Alfredson pluggade här på 50-talet och öppnades efter en törnrosasömn på trettio år återigen hösten 2004.
Genomsnittsåldern i publiken som skrattar åt hans vitsar och underfundiga deckarhistorier drar mot 55 år. Kanske är rentav den insändarskribent som i Sydsvenskan ondgjorde sig över att nya kafé Athen inte innehöll orginalinredningen, på plats för att lyssna på Alfredson.
För trots att Hans Alfredson genom hela sin karriär gjort sig känd som en samhällskritiker från vänster, är han numer inlemmad i bilden av det klassiska Lund.
Och på samma sätt är han fortfarande en skånepåg – trots femtio år i Stockholm. Hans Alfredson är till viss del lundahumorn.
Näsan av en vit manlig spexare
I den strategiska planen för Lunds universitet står till och med ”humor” inskrivet som ett nyckelord för universitetet. Det är svårt att tänka sig den skrivelsen utan Hans Alfredson.
Akademiska Föreningens arkivarie Fredrik Tersmeden menar att Alfredsons insats består av två delar.
– Hans främsta merit är i mitt tycke Djingis Kahn. Med Hasse och hans kumpaner moderniserades spexgenren. Det har säkert betytt mycket för områdets blomstring i Lund, säger Fredrik Tersmeden, Akademiska föreningens arkivarie, men han påpekar att Hans Alfredsons roll som ”ikon” också är betydande. Han har varit folkkär såpass länge att en del av hans popularitet spillt över även på Lund.
Kanske färgas bilden av Hans Alfredson, som en del av det klassiska Lund, av hur universitetet såg ut under hans studietid. På 1950-talet studerade endast ett par tusen studenter här och merparten var män.
I dag studerar nästan 40 000 studenter vid Lunds universitet och kvinnorna är i majoritet sedan 70-talet.
Men i Hans Alfredsons kanske mest kända infall – Nasoteket – speglas snarare det gamla elituniversitetet. Museet samlar näsavtryck av ”särskilt förtjänta” personer och trots att det grundades 1987 är bara 19 av 131 avtryck gjorda av kvinnor. Den vanligaste näsan tillhör en vit manlig spexare.
Har inga anekdoter från studietiden
Själv verkar Hans Alfredson vara lite trött på myten om honom som Mr Lund. I klädd brun manchesterkavaj och med snusdosan och läsglasögonen i fickan träffar han studentpressen. När studentradions reporter före framträdandet frågar honom om han har några särskilt spännande minnen från studietiden att dela med sig av för lyssnarna, säger han att det har han inte.
För Lundagård förklarar Hans Alfredson sina många besök i Lund under årens lopp med att flera av hans studietids kamrater bor på orten.
– De flesta av mina vänner skaffade jag i Lund och många bor fortfarande här, såvida de inte dött vilket de gör ofta.
Hasse stannar upp. Tänker sig för. Ler och fortsätter:
– Eller inte så ofta, bara en gång var.
”Det är mest andra som tycker det”
Men om hans roll som ”den eviga lundastudenten” och representant för stadens humor har Hans Alfredson inte så mycket att säga. Han verkar inte ta så allvarligt på epitetet.
– Det är väl mest andra som tycker det. Själv känner jag det inte så starkt, säger han.
Foto: Daniel Grimhammar
