Om tre veckor ska ansökan till hösten skickas in. Men fortfarande återstår många frågetecken kring det nya, Bolognaanpassade utbildningssystemet.
För att undvika att studenterna hamnar i återvändsgränder krävs flexibilitet av både universitetet och CSN.
I Lunds universitets egen informationsbroschyr om Bolognaprocessen står att läsa: ”Kurserna blir som bitar i examenspusslet där målen i kursplanerna ska passa ihop med målen i examensbeskrivningen”. Men när Lundagård vänder sig till Centrala studievägledningen för att få klarhet i vad det egentligen innebär stöter vi på patrull.
Det visar sig att det är Göteborgs universitet som har formulerat just den meningen och inte ens chefen för Studerandeenheten vet exakt vad som menas.
Samtidigt berättar studenter om introduktionsmöten där studierektor och studievägledare generat fnissar för att informationen om Bolognaprocessen är så knapp och oklar.
Kraftig försening
Händelserna är symptomatiska för den Bolognaröra som råder på universitetet. I februari i fjol klubbades den nya högskoleförordningen, rejält försenad.
Det innebar att Sveriges högskolor och universitet enbart fick drygt ett år på sig att genomföra den kanske största förändringen av utbildningssystemet i modern tid.
Sedan dess har institutioner och områden arbetat som myror för att skriva om samtliga kursplaner. Dels ska kurserna bli tydligt målrelaterade, dels ska de passas in i den nya uppdelningen mellan grund- och avancerad nivå.
Men det är ett arbete som skett i princip helt utan extra resurser. Den förra regeringen avsatte futtiga 30 miljoner kronor till omställningen, vilket innebär en halv dags arbete per adjunkt eller lektor i Sverige, enligt en uträkning i tidningen Universitetsläraren. Inte heller den nya regeringen har bidragit med mer pengar.
Förvirring för studenten
Det råder ingen tvekan om att Bolognaprocessen är en bra och viktig reform för Europas studenter och det finns goda skäl att tro att den kan leda till både högre utbildningskvalitet och större utbyte mellan länderna.
Men för de studenter som hamnat i skarven mellan det gamla och det nya systemet betyder Bolognaprocessen just nu total förvirring, särskilt för dem som läser fristående kurser.
Nya systemet kräver planering
Är det bäst att ta en välkänd magisterexamen eller den nya mastern som väntas ta över i framtiden?
Kommer det att finnas något masterprogram att läsa efter just min kandidat? Och i så fall vilka?
De här frågorna måste tas på allvar, för varje val kan vara avgörande när utrymmet för att avvika från den raka vägen mot examen krymper allt mer.
Utöver studiemedelssystemets redan stränga krav kommer man inom det nya systemet enbart att kunna inkludera tre års studier i sin kandidat.
CSN och universitetet måste vara flexibla
Därför kommer de närmaste terminerna att kräva stor flexibilitet från universitetets sida. Ingen student ska behöva hamna i en återvändsgränd eller tvingas utelämna delar av sin utbildning i examen på grund av bristande information om hur kurserna kan sättas samman.
Samtidigt bör staten låta CSN blir mer generösa med dispenser. Det är inte studiemedelsfrågan som ska avgöra studenternas möjlighet att satsa på en masterutbildning.
biträdande redaktör
