Lundahumorns hjärta

Omodernt, mossigt och könsuppdelat. Fördomarna är många om spexen.

Men lundahumorns hjärta finns i spexkulturen.

Var Glad spexarnas expedition

15 februari klockan 18:33

– Om jag har någon speciell talang?

Annika Hagberg fyller lungorna med luft och ger i en enda utandning ifrån sig ett kraftigt väsande läte. Det låter precis som om hon druckit en flaska klorin.

Den fem personer starka juryn gapskrattar imponerat bakom sitt skrivbord och raspar uppmuntrande med pennorna.

– Kan vi skriva in det där i manus, frågar Rasmus Bååth när skrattsalvorna lagt sig.

– Ja, gör det, svarar Annika och ler.

Trots att fönstret står på glänt mot februarikylan luktar det svett och instängt på Var Gladspexarnas expedition på femte våningen i AF-borgen.

Under två långa kvällar letar jurygruppen efter talanger som kan ta plats på scenen i nyuppsättningen av De tre musketörerna och mannen med järnmasken.

Varje kandidat får 20 minuter på sig att sjunga, göra textprov och svara på frågor. Men svarta streck över några namn på schemat avslöjar att vissa tappat modet i sista stund. Utan orsak tycks det, juryn är snäll och bjuder på geléhjärtan.

För Annika Hagberg är det första försöket att komma med i ett spex. Men att hon sjungit i kör länge märks när hon klämmer i med den låttext som hon enligt instruktionerna skulle skriva till auditionen.

– För jag är pollenallergisk, en egen snorflod i min kran, sjunger Annika på melodin till Himlen runt hörnet och hennes alt fyller rummet. Om hon är hon nervös, döljer hon det väl bakom ett brett leende.

”Sjukt spexig”, antecknar Rasmus Bååth på sitt papper.

* * *

Receptet till en spexföreställning är ganska enkelt. Utgå från en välkänd historisk berättelse, skriv nya texter till välkända melodier. Lägg till anakronismer, förvecklingar och akademikerskämt. Och glöm för all del inte ordvitsarna. Et voilà: ett spex är fött.

Det äldsta bevarade, Mohrens sista suck, såg dagens ljus i Uppsala 1865. 21 år senare sattes Gerda upp i Lund och i dag har denna udda kulturform spritt sig till ett 20-tal städer i Sverige och Finland, samtliga universitets- eller högskoleorter.

Fast Lund är spexstaden framför andra. Här finns ett tiotal ensembler med hundratals aktiva som regelbundet sätter upp föreställningar.

– Det måste bero på att det är så djupt rotat här. Det blivit en sådan grej som nästan varje förening ska ha. De flesta nationer har ett spex och numer även många kårer. Här har det till och med spridit sig till gymnasieskolorna, säger Erik Sillén, förman för Lundaspexarna som är den äldsta och troligen mest kända av stadens spexensembler.

Förkärleken för spex syns till och med i stadsplaneringen. Uppe vid ringleden mittemot

S:t Hans backar ligger bostadsområdet Djingis Khan, döpt efter det välkända spexet från 1954. Och på Östra Torn kan du bo på Spexarevägen och Uardavägen, även det ett klassiskt lundaspex.

Men kanske har spexen i ännu högre grad präglat bilden av Lund i övriga Sverige. Begreppet lundahumor är svårt att föreställa sig utan Hans Alfredson, Stellan Sundahl, Hipp hippgänget, Varanteatern och Sanna Persson, alla välkända komiker och humorgrupper som dragit ner sina första skratt på spexscener.

I dag har Lunds universitet till och med skrivit in humor som ett ledord i sin strategiska plan.

Men hur påverkar de många spexen de andra kulturformerna i staden? Kanske gör de det svårt för andra typer av scenkonst att växa sig starkt.

Edward Boncina har ett långt engagemang bakom sig i studentvärlden. Han menar att det är svårt att sätta upp någonting annat än spex i AF Borgen. 1997 jobbade han i ljudsektionen när AF-musikalen Leonard Pläd sattes upp.

– Den var i stora stycken briljant, men lite tragisk och melankolisk. Det handlade om en person och hans låtsaskompis. Men folk förstod helt enkelt inte, det var ju inte roligt. Det är första gången som jag har sett folk lämna mitt i föreställningen, säger han.

Erik Sillén från Lundaspexarna håller delvis med.

– Det finns ju inte jättemycket teatergrupper i Lund. Och de som finns är inte så stora. Det finns ingen riktig teaterkultur här, Stadsteatern visar nästan bara gästspel från riksteatern. Spexen kanske har en del i det, funderar han.

* * *

Källarsalen

4 mars klockan 16:02

Annika vet inte om det var klorinskriket som fällde avgörandet, men dagen efter auditionen ringde mobiltelefonen: Hon fick en roll.

Därför befinner hon sig nu i AF-borgens mörka källare på årets första vårdag och tränar på replikerna som D’Artagnans yngsta lillebror, D’Artagnyoungest.

– Jag vill inte vara Portos, skriker hon med barnslig röst och fäktas med ett inbillat svärd mot sina bröder.

Men hon är långtifrån ensam i källaren.

Totalt arbetar runt 120 personer med uppsättningen och med enbart två veckor kvar till premiären jobbar ensemblen alla dagar utom lördagar.

Vid syeriets symaskiner växer musketörernas mantlar långsamt fram, medan fyra tjejer i ett hörn ilsket attackerar en dekorskiva med vit målarfärg och rollers. Skivorna måste målas över fyra-fem gånger innan 1700-talets Frankrike kan ta form på dem.

Kanske är det dock Padma Lavigne som är viktigast av dem alla. Som matchef har hon den svåra uppgiften att få nio kronor per person och dag att räcka till två mål mat. På dörren intill köket sitter en lapp med namn ”Stora miffolistan” – även vegetarianer och allergiker får den mat de behöver. Maten är ett oumbärligt lockbete om man ska få folk att slita timme efter timme med kläder, dekor och repliker.

Klockan två serverade hon och hennes medhjälpare pizza till 80 personer. Nu skär hon lugnt och metodiskt sex kilo högrev till gulaschsoppan som ska serveras klockan sju.

– Äh, det är ganska lugnt. Det är stressigare på vardagarna. Då ska vi servera scones vid halv sex och middag klockan nio, säger hon.

* * *

När en grupp studentorganisationer ordnade mångfaldsstafett i Lund i mars var en programpunkt möjligheten att fika med en fördom. På plats i Athen fanns bland andra en hiv-positiv, en transa och två spexare.

Det säger något om bilden av spex i Lund.

För trots att hundratals lundastudenter sliter med uppsättningar varje termin har spexföreningarna lindrigt talat ett PR-problem.

– Jag fick ofta reaktioner när jag sa att jag jobbade med spex. Jag fick rättfärdiga mitt val, nästan ursäkta det. Stämpeln studentikos har på något sätt blivit negativ. Jag känner det själv, man vill inte vara det, säger Lina Sandén som för några år sedan var med och återupplivade Kalmarspexet.

Lundaspexarnas förman, Erik Sillén, får ofta liknande reaktioner.

– Vad jag möter för fördomar? Att det bara är kvinnor som lagar mat. Att vi har frack hela tiden. Att vi ständigt går runt i någon slags punschdimma, säger Erik Sillén från Lundaspexarna och suckar.

Han tror att fördomarna delvis är ofrånkomliga.

– Alla föreningar som har starka strukturer, traditioner och interna band riskerar nog att uppfattas som omoderna och mossiga. Jag är aktiv i scoutrörelsen också, vi har uniformer och sjunger i skogen. Det är klart att många har åsikter om en sådan sak, säger han.

Men det som mer än något annat cementerat bilden av spex som något omodernt, är troligen den segdragna debatten om huruvida kvinnor ska få stå på scen.

Det trots att det i dag bara finns tre spexensembler i Lund med enkönade scensektioner, Lundaspexarna och Toddyspexet med enbart män och Boelspexet som bara låter kvinnor stå på scenen.

Troligen lever frågan vidare eftersom Lundaspexarna och Toddyspexet är två av de mest prestigefyllda ensemblerna i staden.

Däremot brukar könsfördelningen på Boelspexets scen inte diskuteras, kanske beroende på att spexet till stor del startade som en reaktion på mansdominansen på de andra scenerna.

Erik Sillén på Lundaspexarna verkar trött på frågeställningen.

– Det vore ju en annan grej om AF bara hade haft ett spex. Då hade jag förstått om tjejer hade krävt att få stå på scenen. Nu har vi valt att servera det här och uppenbarligen är det efterfrågat. Vi är den spexförening som drar i särklass mest folk. Folk verkar vilja se män i klänningar. Och vill man inte det behöver man inte komma, säger han och förklarar att de i Lundaspexarna som helhet är en knapp övervikt tjejer.

Att det är roligt att se män spela kvinnor är nog det vanligaste argumentet för enkönade spexscener i debatten. Och lite ironiskt är det kanske att de spexgrupper som brukar utmålas som konservativa och patriarkala, kämpar hårt för just rätten att vara drag.

Å andra sidan brukar den rätten sällan ifrågasättas. I spexet vid Linköpings universitet spelar till exempel kvinnor konsekvent män och tvärtom.

Kritikerna hävdar också att den sneda könsfördelningen får följdverkningar på andra områden. Till exempel att det aldrig valts någon kvinna som karnevalsgeneral, en post som ofta tillfallit Lundaspexare. Kvinnor stängs också ute från manusgruppen och posten som regissör, eftersom dessa är vikta åt personer med scenerfarenhet.

I ett inlägg i Lundagård i september 2002 skrev studenten Katja Palmkvist att det är ”underligt med en konstform som tål att man ändrar alla de ingående elementen utom ett – könet på aktörerna?”. Hon skrev att Toddyspexarna, då en del av kåren Medicinska föreningen, några år tidigare hellre tog in studenter från andra fakulteter än lät kvinnor stå på scen när antalet potentiella spexare på läkarprogrammet hade minskat.

Debatten som följde därefter ledde till att Toddyspexarna frigjorde sig från kåren.

Men hur mossiga de än framstår i många studenters ögon förändras spexen ständigt innehållsmässigt. I dag går det till exempel inte längre att skämta på latin, en självklarhet för hundra år sedan.

Och när Lundaspexarna gör nyuppsättningar av äldre spex tvingas de stryka sida efter sida med långrandig dialog.

Olle Sjögren, filmprofessor vid Göteborgs universitet, menar att spex traditionellt handlat om en form av akademikerskämt och att de därför koncentrerats kring studentstäder.

– Studentspexen har byggt på parodier av akademiska kunskapsbilder och har därför haft svårt att nå ut. Det blir en typ av referenser som förutsätter en bildningssyn som odlas vid universitet, sa han till Lundagård 2004 i en diskussion om lundahumorn.

Men även det håller på att förändras. Mitt under presidentvalet i USA 2004 satte Lundaspexarna upp Nixon med tydliga referenser till den dagsaktuella politiken, bland annat med rollkaraktären George W Buskis.

Sett över en längre period har också musiken fått en viktigare roll. Men gamla spexrävar klagar över att ett häftigt framförandet nu tycks viktigare än att varenda stavelse ska uppfattas av publiken.

* * *

Konsertsalen

21 mars 18:11

Synen i sminkrummet bakom scenen är surrealistisk. Musketörer, hovdamer och kardinal Richelieu med en jättenäsa småpratar avslappnat med varandra. De småsjunger och provar stämmor. En ensam trumpet hörs gnälla från bandets plats bakom dekoren, konsertsalen är så liten att det inte finns plats för något konsertdike.

Annika Hagberg fyller 23 år just i dag.

– Nervös? Det kommer 18 släktingar ikväll. Så jag är mest nervös för det, säger hon och skyndar teatersminkad vidare i korridoren. Så vänder hon sig om och tillägger en sak.

– Det här är något av det bästa jag gjort i mitt liv, skriv det, säger hon.

Det är dags att dricka sprit, ett klassiskt inslag före föreställning hos de flesta spexgrupper.

Scenen är full med folk med ananasdrinkar i händerna.

– Vi tror att ananasen ger oss vår framgång, säger föreningens ordförande och berättar historien om spexföreningens maskot.

Sedan börjar gruppen sjunga medan han flyttar ananasen från huvud till huvud i ensemblen.

– Spexananas på Veronika, skrålar gruppen.

Med tjugo minuter kvar till töms scenen på folk och drinkar.

– Kan vi dra ridå.

Publiken börjar strömma in och fylla stolarna. Några av dem pekar förbryllat mot den ensamma ananas som hänger i scenens vänstra hörn, belyst av en spotlight. I kulisserna väntar Annika med sitt träsvärd.

– Mina damer och herrar, säger konferenciern.

Publiken klappar förväntansfullt, några som varit med förr klappar i baktakt.

Och så går ridån upp.

Chatrin Granström är miljöansvarig på Var glad-spexet.

Astrid Stenho blir sminkad inför föreställningen.

Fest med highschooltema.

Under föreställningarna kan de som inte står på scen se spexen direkt på storbild. Längst fram Sofia Oldbring och Lisa Petersson.