Varje vecka arbetar lunds studenter 27 000 timmar i olika föreningar. De serverar lunch, sänder radio och ger råd i juridiska frågor. Allt utan en enda krona i lön.
09:21 Köket, Lunds nation
Lina Gällentoft har arbetat sedan klockan åtta i morse. Eftersom hon inte började förbereda dagens lunch förrän i dag blev det extra tidigt. Dessutom tycker hon att det är lite stressigt eftersom bara tre personer hjälps åt med lunchen.
Men i det pyttelilla storköket på Lunds nation känns stämningen ändå avslappnad.
Bredvid en stor hög med morötter står Jonas Enander och river för fullt. Bakom honom lägger Julia Broström upp fisk i en stor form. Dagens lunch, fiskgratäng med ris och bulgursallad, ska räcka till ungefär 85 hungriga studenter som kommer om en och en halv timme.
Jonas och Julia är tjänstemän på nationen och hjälper förmannen Lina, som dessutom råkar vara deras kompis.
– Vet man att de behöver hjälp så kommer man. Det är ju kul, säger Jonas.
På Lunds nation serveras lunch varje dag och restaurangen är populär. Liksom på alla andra nationer drivs den av ideellt arbetande studenter.
– Det är bara kul att engagera sig. Man träffar folk, får åka på förmannaresa och gå på fest. Och hänga med sina kompisar, säger Lina.
Hon började egentligen jobba i puben, men efter en termin ringde nationsledningen och frågade om hon inte ville bli lunchförman.
– Och vi andra är här för att vi känner Lina, säger Jonas.
Lina ler lite.
– Som lunchförman får man lära sig att laga kötträtter. Och om man är vegetarian är det bra att man har med sig någon som kan provsmaka, säger hon och går ut i storkökets andra minimala rum för att tömma diskmaskinen.
Lina behöver inte ge några order till de andra, som vet vad de ska göra efter att ha jobbat tillsammans i minst en termin. Bakom dem på diskbänken står redan hackade grönsaker uppställda i skålar.
Det är gängets sista lunch för terminen, men knappast den sista någonsin.
– Det är roliga människor som engagerar sig. Och det är kul att göra något annat än att bara plugga, säger Jonas.
***
Henrik Siverbo började sända radio förra året under karnevalen. Nu sänder han tre program i veckan.
– Det är skönt att koppla av från studierna med radion, tycker han.
13:23 Radio AF, AF-borgen
Det är tyst i Radio AF:s studio i AF-borgen. Men programledaren Henrik Siverbo har koll på musiken som spelas både på datorskärmen framför sig och i hörlurarna som hänger runt halsen.
Han sänder musikprogrammet Studio 3, som är ett önskeprogram dit tittarna skickar in mejl.
– Jag kör lite musik, pratar om den och kör önskningar. Det kommer in en hel del mejl, för det mesta vill folk höra ganska vanliga låtar, berättar han.
Förutom Studio 3 brukar Henrik ibland hålla i diskussionsprogrammet Extra Allt och Neon, där han spelar 80-talsmusik med en kompis.
– Det är svårt att peka ut något som är roligast. Neon är kul för att man får bestämma allt själv. Men Studio 3 är mer som vanlig radio. Man gör ju de program som man tycker är kul, säger han.
För Henrik startade radiokarriären under karnevalen 2006, då han var med i karnevalsradion. Sen fortsatte han i höstas och efter det har det rullat på.
– Det är ett sätt att träffa nya människor och det är skönt att koppla av från studierna, säger den 25-årige pol mag-studenten.
Men han tycker också att det är kul i sig att lära sig att sända radio och säger att det är intressant att få insikt i hur ideella föreningar fungerar.
På Radio AF hänger han varje dag – extra länge om han sänder själv.
– Det är jäkligt skön gemenskap, det är nästan mest det, säger han och kollar musiken igen.
Sommarbrisen fläktar in genom fönstret som står öppet ut mot Sankt Annegatan. Henrik sätter på sig hörlurarna och ställer sig tillrätta framför den stora mikrofonen som hänger över kontrollpanelen.
Om en minut ska han ut i etern igen.
***
– Är vi sexton nu? frågar ledamoten Martin Lundqvist när han kommer in 40 minuter efter utsatt tid.
18:06 Fullmäktigemöte, Samhällsvetarkåren
Det luktar mikropizza på Samvetet, Samhällsvetarkårens lilla hus vid Statsvetenskapliga institutionen. Fjorton personer sitter vid en fyrkantig bordsformation med papper och pennor upplagda framför sig.
Anledningen till att de sitter där är att de är ledamöter i Samhällsvetarkårens fullmäktige. Anledningen till att det luktar mikropizza är att mötets sekreterare Petter Forkstam äter lite innan fullmäktigemötet ska börja.
För att man ska kunna fatta några beslut krävs att minst sexton ledamöter ska komma. Klockan tjugo i sju, 40 minuter efter mötets egentliga öppnande, kommer fullmäktigeledamoten Martin Lundqvist inspringande.
– Är vi sexton nu, frågar han kårordföranden Filip Nilsson.
– Femton, svarar Filip Nilsson.
I en soffa sitter ledamoten Gustaf Lundblad och väntar på att en person till ska dyka upp.
Varför är du här?
– Jag är här för att det ska komma tillräckligt med folk för att vi ska vara beslutsmässiga, och så ska jag representera mina fjorton väljare, säger Gustaf Lundblad.
Vad får man om man kommer?
– Lite tårta, Pizza, ibland hemlagat, säger Gustaf Lundblad.
I väntan på att mötet ska kunna öppna bestämmer man sig för att diskutera möteshandlingarna i smågrupper.
– Hur beslutade ni det där, frågar besökaren Erik Stenberg och syftar på att mötet inte är beslutsmässigt än.
– Mötet är inte öppnat, vi beslutade oss bara för att diskutera i grupp, utan att ha öppnat mötet, svarar mötesordföranden Nils Gustafsson.
Spridda skratt hörs när man upptäcker löftet om glass som Filip Nilsson skrivit med i handlingarna för att se om någon faktiskt läst dem innan mötet. Även om det är en trevlig stämning på mötet så är det många viktiga beslut som fattas i kåren. Kåren jobbar med utbildningsbevakning och studiesociala frågor och ska se till att medlemmarnas utbildning blir så bra som möjligt.
Flera av de engagerade har tidigare varit med i elevråd eller liknande på gymnasiet och kåren är ett naturligt sätt att fortsätta påverka sina studier.
– Självklart ska man engagera sig i kåren som novisch. Är man intresserad av sin utbildning och av att påverka den är det här allt händer, säger Petter Forkstam, samtidigt som han äter sin mikropizza.
Klockan tio i sju kommer till slut den sextonde personen. Mötet öppnas, dagordningen godkänns och man börjar ta beslut.
***
Sarah Tibell och Maria Krizsán jobbar på juristjouren.
– De flesta studenter ställer frågor om hyresrätt och boende, säger Maria.
19:37 Juristjouren, Stortorget
Sarah Tibell drar tummen längs med lagbokens tunna sidor medan hon med andra handen antecknar i sitt kollegieblock. De fyra juridikstudenterna i Juristjouren har precis fått en fråga och arbetar snabbt med att få fram svaret. Maria Krizsán sträcker sig efter lagboken på andra sidan bordet, med texten ”juristjouren” i svart tusch på kanten.
– Arbetstidslagen eller semesterlagen, grubblar Maria Krizsán.
– Jag tror snarare semesterlagen, säger Sarah Tibell.
– Mmm, svarar alla samstämmigt medan de bläddrar vidare i lagböckerna.
Sara Tibell drar fingret längs paragraferna och utbrister plötsligt:
– Här är det.
Juristjouren består av juridikstudenter som läst minst tre terminer. De hjälper personer som har frågor om bodelning, hyresregler eller annat som har med juridik att göra. Sammanlagt är runt 80 studenter engagerade i jouren, som har öppet fyra dagar i veckan och är gratis att vända sig till.
– Studenter som vänder sig till oss brukar ha frågor om hyresrätt men det är oftast vanligt folk som ringer. Det är mestadels frågor om familjerätt, arv och samboavtal, säger Maria Krizsán.
– Som: ”Jag vill att min sambo ska flytta ut men han vägrar. Hur ska jag få ut honom?”, säger Sarah Tibell.
Allt arbete är ideellt och frågan är hur de omtalat stressade juriststudenterna har tid med engagemang på fritiden.
Har ni för lite att göra i skolan?
– Absolut inte, svarar Cecilia Lind snabbt.
– Det vi gör här kommer vi att ha nytta av i ett framtida yrkesliv. Jag hade inte haft lust att laga mat på nation, men det här har man verkligen nytta av, säger Sarah Tibell.
Att det är den praktiska erfarenheten som lockar dem att arbeta ideellt är de överens om. Med bara en veckas praktik på hela utbildningen är juristjouren ett bra sätt att få se mer av verkligheten och ställas inför riktiga juridiska frågor. Men det handlar också om att man känner solidaritet med de andra i ens grupp när man lär känna varandra.
– Jag känner att jag sviker er om jag inte kommer hit, säger Sarah Tibell.
– Ååå, svarar de andra.
***
Alte kamereren har repetition i sin lokal på Sparta. Humor och spelglädje är viktigare än absolut gehör för orkestern som, utöver sina repetitioner, anordnar minst en aktivitet i veckan.
19:46 Alte kamereren och Kamrérbaletten, Sparta
Den inbodda källarlokalen under Sparta vittnar om att studentblåsorkesten Alte Kamereren genom åren blivit ett andra hem för många studenter. Längs väggarna står nedsuttna rödsvarta soffor. På en vägg sitter ett tjugotal bröllopskort. Fylletroféer i form av väg-, tåg- och Securitasskyltar hänger överallt.
När klockan börjar närma sig sju har de flesta musikerna hämtat instrumenten från förvaringshyllan och satt sig i replokalen. I dag ska låtarna till konserten på morgondagens doktorspromovering gnuggas lite extra.
Klarinettisten Elisabet Pettersson är 22 år och läkarstudent. För två år sedan blev hon medlockad till orkestern av sina vänner, som verkade ha roligt.
Nu har hon blivit föreningens sekreterare och sitter dessutom i styrelsen. Och hon intygar att det verkligen är kul att vara engagerad i orkestern.
– Det är en aktivitet att gå på varje vecka, där man säkert träffar folk som man gillar. Man får utöva sitt intresse samtidigt som man träffar likasinnade, säger hon.
Ena änden av soffrummet är inredd till kök och i takt med att tonerna börjar ljuda ur replokalen sprider sig doften av kladdkaka ur ugnen. Det är musikerna som turas om att ordna fika.
– Nej, den är inte färdig än, den är jättekladdig, säger Elisabet, som smugit iväg från repetitionen ett ögonblick för att kolla att kakan inte bränns vid.
Bakom henne övar dirigenten Johan Nilsson Studentsången med det 20-talet musiker som är på plats i dag.
– Vi kan nästan spela lite starkare från början, det här är ovanligt försiktigt för att vara AK, instruerar Johan Nilsson.
Tonerna och harmonierna stämmer ibland lite sådär, även om det blir bättre för varje omtagning. Ett av Alte Kamereren och Kamrérbalettens kännetecken är nämligen att humor och spelglädje går före absolut gehör och flitigt övande.
– Det är väldigt bra gemenskap och öppenhet. Man får vara med även om man inte är så duktig, som jag. Det har jag aldrig varit, jag har inte övat tillräckligt, säger Elisabet utan att se det minsta ledsen ut.
***
– Man blir lite stolt när man ser till att över 300 personer har kul en kväll, säger Katarina Gustafsson som är förman på Downtown på Östgöta nation.
23:05 Downtown, Östgöta nation
– Det är en viss stolthet i att se till att över 300 personer har en rolig kväll, säger Katarina Gustafsson, som läser rättssociologi och är förman på klubben Downtown på Östgöta nation.
Hon har en radio i örat för att kunna kommunicera med vakterna och är serviceminded till tusen.
– Vill ni ha något att dricka, vatten, kaffe, frågar hon direkt när vi kommer in på nationen.
Att vara förman innebär att man har mer ansvar än vanliga jobbare. Katarina Gustafsson är till exempel den som håller koll på och räknar kassan.
– Man kommer hit vid sex och stannar till klockan fyra. Sen kommer jag hit någon timme dagen efter för att räkna pengarna. Det är roligt att vara förman just för att man har lite mer ansvar, säger hon.
Det har börjat bildas en ansenlig kö utanför nationen och jobbarna plockar undan borden från dansgolvet. I sina svarta jobbartröjor ser de ut som en välorganiserad insatsstyrka när de tillsammans får undan alla borden på ett par minuter.
Dansgolvet förblir tomt sånär som på några killar som fuldansar i mitten, men runt barerna står folk och trängs. I inre baren står jobbarna Filip, Anders och Afshin och häller upp öl.
Varför jobbar ni här?
– Varför inte, svarar Filip.
– Nej, fortsätter han, det är för att det är kul, det är en social grej. Det kan vara lite stressigt ibland fast på ett positivt sätt.
Några av dem som hänger i baren för att köpa öl har själva jobbat på nation någon gång och berömmer jobbarnas insats mellan klunkarna.
– Folk är mer ödmjuka här en på en vanlig klubb, de vet att vi är studenter som jobbar gratis. Det gör att det inte blir lika hetsig stämning, säger Katarina Gustafsson.
I kön utanför hörs hur en glasflaska krossas mot kullerstenen. En kille som förfalskat en terminsräkning blir nekad att komma in och hotas med polisanmälan. Om tre timmar är det dags för jobbarna att städa upp. Och om två dagar har Katarina Gustafsson tenta.
Varför lägger du så mycket tid på det här?
-Man lär känna så mycket trevligt folk. Alla som jobbar här är sociala och utåtriktade, de som inte var det från början har blivit det. Hade jag inte jobbat här hade jag väl bara hängt med mina kursare, säger hon.
Foto: Emil Albihn Henricsson, Elias Björn, David Polberger
