Är du doktorand i naturvetenskap, teknik eller medicin? Sitter du på en forskningsupptäckt som kommer att förändra världen för all framtid, eller åtminstone hur vi ser på den?
Kul. Men räkna inte med att mediesverige bryr sig.
”15 döda! Du sa ju 50! Det här kommer aldrig med i Aktuellt. Ju längre bort från Stockholm desto fler dödsfall måste man ha, vi har inte en chans mot ett kommunalråd som går mot röd gubbe i Nynäshamn.”
Det är svårt att inte skratta åt Anders Janssons infantile utrikeskorrespondent Morgan Pålsson i humorserien HippHipp. Men som med all stor humor ligger skämtet aldrig långt från verkligheten.
Den kalla, beräknande och stundtals godtyckliga logik som Morgan Pålsson ger uttryck för är samma logik som i sommar tvingade ett par tusen drunknade indier att slåss om medieutrymmet med några krassliga sälar på västkusten.
Nyhetsvärdering kallas det. I stort inget mer än en kvalificerad gissningslek, nedärv i generationer av kaffepimplande journalister, nyhetschefer och redigerare på landets redaktioner. Vem vet egentligen vad läsarna är intresserade av? Brott och dramatik är bra, sex går alltid hem. Men inom vetenskap? Av alla tusentals forskningsrön som offentliggörs varje år, vilka blir nyheter?
Medicin, lyder det enkla svaret. Disciplinen klassas ofta som mediernas favorit nummer ett, och medicinska rön täcker ofta löpsedlarna, gärna i form av nya mirakulösa botemedel och kurer eller nya hot och ”dolda” sjukdomar. Trots allt kan ju vem som helst ha en dold åkomma. Kände inte du dig lite trött och hängig i går? Kan vara den nya välfärds-, stress- eller kvinnosjukdomen.
Men verkligheten är mer komplex än så. Genom att titta på mängden framlagda doktorsavhandlingar inom varje disciplin och sedan jämföra det med antalet tidningsartiklar om nya avhandlingar blir bilden delvis en annan. Jämfört med forskningsfältets storlek har medicin förvånansvärt svårt att tränga igenom mediebruset. Istället är det samhällsvetenskap och humaniora som tar hem segern i kampen om den mediala uppmärksamheten.
Av de 567 avhandlingar som lades fram vid landets nio största universitet och högskolor under årets tre första månader var nästan hälften, 240 stycken, inom medicin och hälsa. Dessa avhandlingar resulterade visserligen i 80 tidningsartiklar i landets åtta största dagstidningar. Men jämfört med humaniora, med 53 avhandlingar och 48 artiklar, står det sig slätt.
Riktigt intressant blir det när man jämför med naturvetenskap och teknik. En doktorand inom humaniora som sitter böjd över böckerna på kammaren har mer än fem gånger större chans att få genomslag för sina forskningsrön i medierna än en naturvetare krökt över provrören och tretton gånger större chans än en teknolog fastklistrad vid datorskärmen.
Rättvist? Kanske inte, men vem har sagt att livet är rättvist? Fråga indiern i Bihar. Samma nyhetsvärdering som gynnar sälen på västkusten gynnar också samhällsvetarna och humanisterna på bekostnad av naturvetarna och teknikerna. Och förutom närhetsprincipen är identifikation ett av de starkaste kriterierna för vad som blir en nyhet.
De förfördelade disciplinerna saknar helt enkelt människofokus. Humaniora och samhällsvetenskaperna söker gå till botten med vad människor gör, hur de tänker och hur de samspelar. Inom medicin spelar människan också en central roll, men som subjekt som ska botas. Biologer å sin sida, sysslar i bästa fall (nyhetsmässigt) med högtstående djur som är intelligenta eller som vi håller som husdjur, i sämsta fall med kiselalger eller nattfjärilar. Geologer, kemister och tekniker med helt döda ting.
Ändå är det för tidigt för humanistiska fakulteten att korka upp champagnen.
En närmare titt på var någonstans artiklarna publiceras ger en vink om priset för uppmärksamheten.
Medicin dominerar stort på nyhets- och inrikessidorna samt på featuresidor, i helgbilagor och liknande. På kultursidorna ståtar däremot humaniora i nästintill ensamt majestät.
Det är inte så konstigt att humaniora får en gräddfil in i rampljuset via kultursidorna, dessa brukar framförallt syssla med disciplinens kärnområden: litteratur, konst, etnologi och så vidare. Här gäller helt andra regler än på nyhetsplats. Fina ord ger bonuspoäng, siffror är en synd.
Men gräddfilen kan få stora konsekvenser. Medicinska forskningsrön, och de inom naturvetenskap och teknik som trots allt publiceras, uppfattas som hårda, viktiga nyheter som man dessutom måste vara snabb att publicera för att hinna före konkurrenten. Hum-flummet lämnar man till kultursidorna.
Det stora medieutrymmet kan lätt bli en pyrrhusseger om humanistiska forskningsrön aldrig betraktas som ”nyheter” eller ”vetenskap” utan ständigt stämplas som ”kultur”. Den genomsnittlige mediekonsumenten kommer aldrig att betrakta kulturvetenskap och litteraturvetenskap som ”riktig” vetenskap, vad disciplinerna än kallar sig själva.
För den enskilde doktoranden, utmattad och hålögd efter år av slitsam forskning, kan det inte vara lätt att veta hur man ska bete sig när den färdiga avhandlingen slutligen ligger där på skrivbordet. Hur smiter man igenom det mediala filtret? Hur ska man agera för att sprida sina forskningsrön så att vanligt folk kan få njuta frukten av ens ansträngningar?
Tja, om allt annat fallerar, kan man alltid göra som jag gjorde med min magisteruppsats – bli polare med en redaktör och råka nämna några intressanta resultat under en fikapaus. Idiotsäkert.
Illustration: Maria Esaiasson
