Förväxla inte traditioner med stereotyper och låt inte hösten bli en fördomarnas vår, skriver Lundaekonomernas vice ordförande, Victor Z. Hahn.
Då var september här – igen. Med allt som hör till: Skolstart, novischsittningar, nya läroböcker som ska inhandlas, nyinflyttade som ska hälsas välkomna till korren och nya aktiva som ska hälsas välkomna till kåren. Alla slåss om de nya studenternas uppmärksamhet.
Någonstans mellan kaoset som alltid präglar begynnelsen av ett nytt läsår, nationernas fylleeskapader och krigsskådeplatsen i Stora Salen på Hälsningsgillet förväntas de nya välja var de ska lägga sina krafter när de inte sitter på biblioteket och läser. Det kan bli ett svårt val.
Som novisch känner man sig sällan tillräckligt insatt i de olika föreningarnas och förbundens verksamhetsområden, än mindre i vad som skiljer deras verksamheter åt.
Studenthandbokens förklaringar är för kortfattade och de äldre kamraternas utläggningar för långdragna. Och tyvärr så kretsar ofta organisationernas profilering av sig själva – och smutskastning av varandra – i högre grad kring hur man förväntas vara än vad man förväntas göra. Och ofta bygger propagerandet på invanda föreställningar kring hur medlemmar i just den nationen eller den fakultetskåren eller det utskottet beter sig.
Det händer att jag på rasterna mellan föreläsningarna sätter mig på det i Ekonomihögskolan belägna Café Holger och tittar på dem som går förbi. Och här är ett konstaterande utan förbehåll: Den som vill se en kopia av Thomas ”Jag-vill-festa-mig-lycklig-i-San-Tropez-med-aktiesparares-pengar” Jisander kommer behöva vänta ett bra tag.
Samma långa väntetid gäller för den som letar efter Ebba von Sydows dubbelgångare. (Med detta inte sagt att tjejerna på EC inte ser bra ut!) Därför gör det mig aningen förbryllad att så många envisas med att förknippa ekonomstudier med snobbmanér och bratkultur.
Vissa verkar till och med tro att de orden är synonymer. Naturligtvis blir jag lika häpen när människor uttalar sig i generella ordalag om andra studenter också. Den som till exempel tror att alla tjejer som studerar genusvetenskap bara gillar tjejer, han – han får helt enkelt skylla sig själv.
Nu kanske någon vill invända med hur viktigt det är att vi värnar universitetets anrika traditioner, att det hör till att man ska vara på ett visst sätt beroende på vad och var man läser. Men då förväxlar man urbilden av en lundastudent med nidbilden av en uppsalastudent. Visst måste vi värna de traditioner som finns. Dock får det inte ske genom återskapandet av elaka föreställningar om hur en programlojal student bör bete sig.
Bevarar traditioner gör man nämligen inte genom att leva upp till andras fördomar, och garanterat inte genom att sprida dem.
Kårernas och nationernas gemensamma uppgift måste alltid vara att regenerera det som är värt att bevara, snarare än att degenerera till att genera sig själva. Ämnet är förstås av särskild betydelse nu när kårobligatoriet väntas vara borta inom några år. För de kårer som vill överleva verkställandet av detta beslut räcker det inte om man bara attraherar stereotyperna – för att inte säga karikatyrerna – av sina fakultetsstudenter. Naturligtvis ska också de känna sig välkomna; kårerna måste vara öppna för alla.
Men en målgrupp bestående av enbart de mest ideal- och filialtrogna – må vara att de syns mest! – räcker knappast för en kår som vill existera om tio år. För oss på Lundaekonomerna har det därför alltid varit självklart att företräda samtliga studenter vid vår fakultet, oavsett om det är en kille med tre kilo vax i håret eller en tjej som i protest mot klädkedjornas affischkampanjer väljer att inte ens vaxa benen. Och jag vet flera andra kårer i Lund som har en lika välkomnande inställning till ytterligheter.
I alla fall så länge flanken är den rätta.
