”Menar universitetet allvar med nobelpris borde de skicka någon på studiebesök till Japan.”
I organisationsteorins tidiga år låg de amerikanska fabrikörerna långt före sin omvärld i effektivitiet. Det retade den japanske fabrikören Sakichi Toyoda som funderade på hur hans Toyota skulle klara den kärva mellan- och efterkrigstiden. För att få inspiration begav han och sonen Kilichiro sig till staterna och den då världsledande bilbygggaren Henry Ford.
Under studiebesöket insåg Toyoda att det fanns stora brister i produktionen av Ford-bilarna, trots all framgång. Amerikanerna byggde in fel i sina bilar av bara farten, materialinköpen slog fel och arbetstempot var ojämt. Besviken men inspirerad åkte familjen Toyoda hem och började skissa på en företagsfilosofi som skulle göra att Toyota så småningom kunde passera Ford och ta över som världens största bilmärke.
Menar Lunds Universitet allvar med nobelpris och internationell konkurrens borde de kanske skicka någon på studiebesök till Japan.
Målet med det toyotanska produktionssystemet är lika enkelt som det är genialt – högsta kvalité på kortast möjliga tid och till lägsta kostnad. Byggstenarna är ett gäng japanska nyckelord som Heijunka – jämt produktionsflöde, och Kaizen – konstant förbättrande.
För universitetets räkning tror jag mest på Jidoka – automation med mänsklig touche. Så fort något felas ska maskinen, i vårt fall bestående av studenter och lärare, upptäcka felet och omedelbart dra i nödbromsen. Produktionen stoppas, problemet åtgärdas tillfälligt varvid en djupare analys inleds för att undvika återfall. En personalpolitik som gör var och en delaktig och ansvarig för slutresultatet.
Nu känns det kanske lite märkligt att likställa vår utbildning med en fabrik. Bilar är hårda, studenter är mjuka. Men faktum är att allt fler serviceföretag lyckas med hjälp av toyota-tänket.
Enligt Lunds toyotaexpert Per-Hugo Skärvad effektiviserar också Lunds universitetssjukhus sin verksamhet med hjälp av bland annat Jidoka och Kaizen. Och från Lunds universitetssjukhus till Lunds universitetet är det på inga sätt långt.
Från och med nu ska jag ta mitt medarbetaransvar och utöva lite Jidoka när något är fel under min väg genom utbildningsfabriken Lund. Jag ska larma kåren så fort en föreläsare inte har tid att förklara. Dra i nödbromsen om ingen kan svara på om arbetsmarknaden kommer att efterfråga mina 160 poäng i allmänbildning.
Och nästa gång jag dricker institutionens tvåkronorskaffe ska jag inte bara stå där och klaga. Jag ska ta mig tusan köpa med mig en kopp till rektorn och låta honom smaka på studentlivets beska.
