Avgångna Lundagårdsredaktörer som var hela, rena, fullt påklädda, politiskt såväl som opolitiskt korrekta och hade alla papper i ordning, vilket gjorde dem unika i tidningens 87-åriga historia. Detta gällde i alla fall i nyktert tillstånd. Tédrickande och filmjölksslafsande gjorde de annars en snygg tidning med en osnygg redaktion.
Han: Bror Duktig från Mariestad med fäbless för brun mat och A-kurser. Har fotofobi. Granskade vissa kårer mer noggrant än andra. Motto: ”Tycker och tycker, det är ju Svea Rikes Lag!” Nu lyckligen förvisad till City (tidningen), där han bland annat studerar svampar.
Hon: Syster Präktig från Vanneberga med fäbless för avslutade examina och TV-serien Matador. Slipade ner sin dialekt och började modella för Samojeden. Hamstrar ständigt. Motto: ”Nej, vi är inte särskilt provocerande.” Murvel på Kristianstadsbladet (tidningen).
Q kvad välartat Tegnérskt
Jag stod på gruset framför AF-borgen
när båda åren äntligen var slut,
och öde var inkorgen och utkorgen
och redaktionens ljus hade blåsts ut.
Där stod en gång en välanpassad Patrik
med lugna drag och faxade sin text.
Hans redaktörsepok var inte hatrik,
hans bakgrund inte proletariatrik,
hans gärning gjorde inget kvickhuvud perplext.
Dock: efter några flaskor Törley kunde
patriciskt-jekyllskt sinne bli till hydeskt.
Då larmade och skrek den annars sunde;
en hockeyfrilla skymtade off-sideskt.
Och likaledes tycktes Anna vara
en grafiskt kompetent, timid person,
nordöstskånskt balanserad, utom fara
för lastbara passioner. I en skara
kolleger från Europa fick hon mutation.
Jag säger inget mer om det. (Tequilan
som över kontinentens murvlar rann
fick någon annan pröjsa. Tung var vilan
hon övermannades av på Balkan.)
Det låg ett skimmer över deras dagar,
professionellt, välkammat om du vill,
med med finess däri, och hur du klagar,
och hur du efter spexarlynnen jagar,
var stode tidningen om de ej varit till?