“Höj volymen, höj volymen!”

Nej, det blir inget, Slagsmålsklubben gör bara intervjuer via mail.

Det börjar inte bra för Lundagårds reportrar på Eqmeni, en ny musikfestival arrangerad av Lunds, Sydskånska och Smålands nation.

Inne på Sydskånskas expedition sitter Markus Ebbinghaus och berättar för oss om hur idéen till att göra en “internationell” festival uppstod.

– Det var ungefär ett år sedan som vi började prata om det, vi och Lunds nation. Tyckte att det skulle vara kul att göra något över gränserna så att säga, det är inte så mycket sånt här i Lund. Dessutom ville vi göra något ordentligt, satsa stort, säger Markus Ebbinghaus.

”Seymor Bits älskar vi”

Festivalen är uppdelad på de tre nationerna, där Sydskånska har hand om torsdagen, Lund fredagen och Småland lördagen. De stora affischnamnen är Slagsmålsklubben och Familjen men Markus Ebbinghaus framhåller gärna andra, mindre kända grupper.

– Seymour Bits älskar vi, han är helt fantastisk och rätt stor i Holland. Jazz Attacks och les Big Bird, med folk från Fireside och Caesars Palace, är också riktigt bra och band som vi hoppas att fler upptäcker, säger han.

Ute i lokalen värmer poppunk-bandet ATTA upp publiken. Klockan är inte mer än halv nio och de få som redan ramlat in ställer sig nära scenen, som för att värma sig på bandets väldigt trevliga men rätt menlösa punkslingor. Två killar i keps och kortbyxor med gitarrer och en trummis blir lätt lite enformigt och stereotypt. Känslan av att det är de närmast sörjande som kommit tidigt förstärks ytterligare när kepskille ett går ut i publiken mitt i en låt och börjar snacka med folk.

Oemotståndligt och osäljbart

Det är först när Hojfen Balagan, en hel pluton av blåsinstrument, trummor och strängar, marscherar upp på scenen som den där festivalkänslan börjar smyga sig på. Publiken växer snabbt till en ansenlig mobb och när bandet sparkar igång en timma av balkanjazz/dansmusik är det svårt att värja sig mot musiken. Det är klassiskt, stort och fruktansvärt kul med melodier som alla kan men ingen känner igen. Oemotståndligt och antagligen helt osäljbart.

Men det vill Hojfen själva ändra på, deras mission är att sprida balkanmusiken i Sverige, att göra en genre av det, som den redan blivit i många andra europeiska länder. Efter fyra år på studentskivor, bröllop och festivaler tycker de sig börja se ljuset i tunneln.

– Det är klart att vi måste jobba på det, det är en utmaning men nu har vi balkanklubben på Mejeriet och vi var på en balkanfestival i Oslo också, det börjar hända saker, säger Jakob Möller.

– Vi funderar på att ta in en sångare också, det verkar vara svårt att slå utan sång i Sverige, fyller Sebastian Waga i med.

”Slagsmålsklubben rätt diviga”

Samtidigt fortsätter jakten på en intervju med Slagsmålsklubben, bandet som de flesta kommit hit för att se. De har fått ett rykte om sig att vara svårintervjuade och i kväll verkar inte vara något undantag. Beskedet om att de bara gör intervjuer via mail förvånar inte en av arrangörerna som vi pratar med.

De gör ofta så här, de är rätt diviga faktiskt. När de var på Arvikafestivalen bestämde de sig för att de var vegetarianer fem minuter innan maten skulle serveras, säger en arrangör som vill vara anonym.

Nåväl, vi har inte gett upp hoppet än och lutar oss tillbaka för att njuta till fullo av Rawdeluxeshit som fyller i mellan de andra spelningarna med pausmusik av högsta klass. Hård rap blandad med sköna beats och gästspel från en okänd rappare gör väntan på Slagsmålsklubben så mycket trevligare. Publiken håller med och slänger sina händer i luften för att visa det, om och om igen.

På scenen byggs under tiden en försvarsmur av bord, syntar och elektronik upp. Man får lätt känslan av att Slagsmålsklubben, när de väl kommer ut på scenen och börjar koppla in alla sladdar, vill gömma sig bakom sina prylar. De försvinner in i logen samtidigt som Rawdeluxeshit börjar varva ner sitt set. Frågan på våra läppar är om de verkligen kan toppa pausmusiken, som satte ribban riktigt högt.

Folkhälsobildande dansgympamusik

Till slut kommer de ut på scenen igen och börjar sin spelning med att dra upp alla volymknappar till 11.

– Höj volymen, höj volymen, skriker Joni Mälkki till killen bakom mixerbordet.

Han har inget val utom att höja tills det gör ont. Slagsmålsklubben ville inte bara att vi ska lyssna, vi ska känna musiken djupt i våra kroppar också. Omtumlande, studsande rytmer letar sig ut genom publiken som svarar direkt, de står inte stilla en sekund.

Det märks att Slagsmålsklubben precis gjort den fruktade tredje skivan. Skivan som alla band till slut ställs inför då man måste välja mellan att fortsätta på samma gamla vanliga eller göra nytt, göra annorlunda. Soundet som gjorde dem kända, tvspelsmelodier över electrobeats, finns där fortfarande men de nya låtarna är mindre blipblop och mer trance/house. Vi undrar lite vad som hänt med charmiga Slagsmålsklubben som gjorde folkhälsobildande dansgympamusik av vår barndoms tv-spel.

Självklart är vi lite besvikna över att det inte verkar bli någon intervju och över att Slagsmålsklubben börjat röra sig från sina rötter men då, då kommer extranummerna. Extranummer som blir underbara extasnummer och längst fram på scenen, över sina syntar, står Frej Larsson och dirigerar oss som en galen Esa-Pekka Salonen. Vi studsar, vi hoppar, vi skrattar, vi gråter, vi går till slut från Sydskånska med en lycklig känsla i magen. Bakom oss fortsätter festen långt in i natten.