I Danmark har den så kallade BZ-rörelsen, husockupanterna, varit livaktig i flera decennier.
I Sverige är det sällan som någon byggnad ockuperas av arga ungdomar, och den mest radikala aktiviströrelsen ger inte särskilt mycket liv ifrån sig.
På förmiddagen den 6 oktober har några studenter och gymnasister samlats på Lunds centralstation för att tillsammans åka till husockupationen i Köpenhamn. Det är kanske ett trettiotal som till slut stiger på Öresundståget, men det är frapperande hur många av dem som är utbytesstudenter från andra europeiska länder.
Henrik Månsson, aktiv i det socialdemokratiska studentförbundet, förklarar det med att Smålands nation hade ett särskilt informationsmöte på engelska om manifestationen för utbytesstudenter. De svenska deltagarna är människor som står politiskt till vänster, även om det är viktigt med en så bred uppslutning som möjligt. Men varför händer inte sådana här saker i Sverige?
– Det är svårt att svara på den frågan. Kanske har vänstern i Sverige varit för trygg, säger Henrik Månsson.
Mattias Wahlström är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet och forskar om lärande i mötet mellan poliser och demonstranter. Han har gjort fältstudier i Köpenhamn och förklarar att Danmark har ett mer polariserat politiskt klimat. I Sverige har den socialdemokratiska hegemonin varit starkare.
Köpenhamn ligger också närmare kontinenten, och man har därför tagit större intryck av den mer radikala aktivismen i länder som Tyskland och Frankrike. Och eftersom politikerna tidigare inte har gått så hårt åt rörelserna har de kunnat leva kvar i fristäder såsom Christiania och Ungdomshuset.
Att man från politiskt håll först nu har börjat agera mer konfrontativt mot aktivisterna beror enligt Mattias Wahlström på att Köpenhamn försöker marknadsföra sig som en attraktiv stad för kreativa entreprenörer och näringsidkare. Då behövs centralt belägna områden som Christiania och Nørrebro till andra ändamål än alternativkultur.
– Fast jag tror nog att de skjuter sig lite i foten genom att göra så här. Den kreativa klassen vill nog ha lite ungdomshus, bara det inte stör för mycket, säger Mattias Wahlström.
Men den kanske viktigaste förklaringen är att staten i Sverige har haft en annan status än i Danmark. En viktig strategi för den svenska staten har nämligen varit att bjuda in alternativa rörelser och göra dem till en del av samhället, med kommunala föreningsbidrag, tillgång till lokaler och liknande. Mattias Wahlström lyfter fram miljörörelsen som ett bra exempel på hur en utomparlamentarisk, alternativ rörelse successivt har blivit en del av den etablerade politiska kulturen.
I Lund tillkom exempelvis Kulturmejeriet under liknande former på 1980-talet. Men medan Ungdomshuset i Köpenhamn utvecklades till ett allaktivitetshus i konflikt med kommun och stat, inlemmades Mejeriet i den svenska modellen.
foto: Elias Björn
