Envisast i Sverige

Ida-Theres Karlsson är inte rädd för att jobba hårt.

Vare sig det handlar om att vinna OS-guld i brottning, främja jämställdhet inom förbundet eller plugga sig till en socionomexamen på Campus Helsingborg.

Avstängningar, bråk och diskriminering har gjort henne stark men det fanns en tid när hon funderade på att sluta.

När jag och fotografen går av på perrongen i Hässleholm känns det genom jackan att hösten har kommit till Skåne.

Inne på stationen står Ida-Theres Karlsson, nybliven VM-silvermedaljör sedan några veckor tillbaka, och väntar på oss. Lite korthugget ber hon oss att följa med ut till bilen, hon ska köra oss till träningslokalen i Hästveda där förberedelserna inför OS i Peking nästa år redan har börjat.

Jag kan förstå att hon är lite misstänksam mot oss, uppmärksamhet i media är inget nytt för Ida-Theres.

Hon fick uppleva kändiskapets baksida redan för tre år sedan då hon valde att i media kritisera utnämningen av Mikael Ljungberg till ny ordförande i brottarförbundet. Ida-Theres såg att damerna inom förbundet diskriminerades, fick mindre pengar och stöd och att den nya ledningen inte var intresserad av att ändra på det.

– Det var sättet vi blev behandlade av förbundet, jag vet hur det funkade på killsidan. Varför kunde de inte behandla oss på samma sätt, frågar sig Ida-Theres.

Kontroverserna kulminerade i två avstängningar under 2006 för Ida-Theres och brottarkollegan Helena Allandi, som också varit kritisk mot förbundet. Först för att de lämnat återbud till en tävling i april och senare i oktober för att de enligt förbundet varit “för tuffa och hårda under träningarna” mot de andra tjejerna.

– Jag vet killar som ringt fem minuter innan och hoppat av men inte blivit avstängda eftersom ingen har vågat anmäla dem. Det var sån tydlig diskriminering och det kändes helt overkligt, går inte att beskriva känslan, först trodde vi att det var ett skämt, säger Ida-Theres.

I hästveda är det nybörjarträning för ungdomar, det är gott om föräldrar som tittar och hejar på.

Ljudet av glada rop, kroppar som dunsar ner i den tjocka mattan och tränaren som högljutt instruerar smyger sig in igenom dörren till det lilla rum där vi sitter och pratar med Ida-Theres. Jag har just frågat henne hur allt det där med förbundet egentligen kändes och hon sitter tyst en stund innan hon svarar.

– Det har varit många år av frustration, bråk och magvärk. Klart att det påverkar ens privatliv också och det påverkar ens sätt att se på verkligheten, man funderar på om det verkligen ska vara så här. Man ifrågasätter allt, det är en tuff tid men man blir starkare när man kommer ut på andra sidan, säger hon till slut.

Att komma tillbaka, lära sig av det som hänt och bli starkare är Ida-Theres filosofi, hon var ett tag nära att sluta efter avstängningarna men bestämde sig istället för att kämpa ännu hårdare och bli ännu bättre. Det gav hennes ett silver i VM i år men det har också fått henne att inse att brottning inte är allt.

– Desto mer jag läser och desto mer jag är i skolan, desto bättre blir jag på brottarmattan. Man måste ha ett liv utanför idrotten, jag vet att när jag slutar med brottningen så har jag något annat jag kan göra som är lika roligt, att jag har en annan identitet som jag kan använda, säger hon.

Studierna är viktiga för Ida-Theres, som en motsats till träningen och för att få ett vidare perspektiv.

Kontakten med andra studenter och lärarna på utbildningen ger insikter som inte finns att hämta på brottarmattan.

– Jag känner en oerhörd tacksamhet mot mina lärare som verkligen har varit förstående men som också har behandlat mig som alla andra.

Mellan träningarna, praktiken på socialförvaltningen i Hässleholm och familjen blir det inte så mycket tid över för Ida-Theres. Mycket annat får prioriteras bort.

Träningen och tävlandet kräver stor disciplin och ett ännu större engagemang. Kanske är det svårt för oss vanliga dödliga att förstå hur en elitidrottare klarar av det?

– Jag tror att det krävs en kombination av talang, envishet, idioti och att bo i liten stad där det inte finns något annat att göra. Jag kanske är envisast i Sverige, säger Ida-Theres med ett skratt.

Klockan börjar närma sig sju då seniorernas träning ska dra igång och Ida-Theres springer iväg för att byta om. En del av brottarna som ska vara med på det sena passet har börjat värma upp med en fotboll, några av nybörjarna från den tidiga träningen hänger kvar och tittar på.

Vid ett bord sitter några ledare och föräldrar och dricker kaffe. Det skulle vara lätt att känna sig hemma här.

När Ida-Theres kommer ut och ställer sig framför kameran verkar hon först obekväm, lite besvärad, som om hon vill undvika kameran.Sen händer något, hon ställer sig med fötterna brett isär, lägger armarna i kors och ger oss ett snett leende.

Hon har ingen anledning att inte vara stolt, att inte synas, att inte se ut som en ung, stark kvinna.

Hon är den bästa brottaren här inne, ja, i hela Europa, och hon vet om det.