Mäns och kvinnors villkor är inte desamma. Det är dags att göra något åt saken i stället för att skylla ifrån sig.
Diskriminering. Visst låter det fult. Något som de fulaste fiskarna sysslar med i de fulaste vatten. Män som inte respekterar kvinnor, ljusskygga dörrvakter som inte släpper in människor med fel hudfärg eller sexuell läggning.
Men löneglappet mellan könen upprätthålls inte av en klick flinande mansgrisar som träffas i bastun för att smida planer om världsherravälde. Sådana finns naturligtvis, men de är knappast något stort problem. De är helt enkelt inte tillräckligt många för att sätta normen i samhället.
Diskriminering är ett konstigt fenomen eftersom de flesta verkar vara överens om att det händer nästan överallt, men alltid någon annanstans. På ett annat kontor, i samhället i stort så klart, men aldrig just här. Inte i min organisation.
När någon undrade varför nya Jämo fick 12 900 kronor mindre i lön än sin manlige föregångare var det omöjligt att tänka sig att man i jämställdhetens högborg kunde ägna sig åt något så plumpt som könsdiskriminering. Så kom man på att löneskillnaden berodde på ett vikariat och kunde andas ut. Att vara en del av problemet har blivit politiskt omöjligt att erkänna.
Konsekvensen av att måla upp de som diskriminerar som svin blir att det sällan finns någon specifik person som känner sig träffad av kritiken, därmed förändrar ingen sitt beteende. För vem identifierar sig med ett svin?
Då och då hörs feministiska utspel som är riktade mot män som grupp. Men när det talas om att män ska känna kollektiv skuld missas en viktig poäng. Grundtanken är ju att vi lever i ett samhälle där kvinnor värderas lägre än män. Det är det som leder till allt från löneglapp till kvinnomisshandel. Men varför skulle samhällets normsystem bara påverka männen? Ingår inte kvinnorna i samhället? När Gudrun Schyman liknar svenska män vid talibaner gör hon samma klassiska felslut: hon antar att det är någon annan, enligt henne mindre trevlig grupp, som står för förtrycket. Men om du diskriminerar eller inte handlar inte om vem du är, utan om vad du gör.
Dagisfröknar som har lite större överseende med pojkarnas busstreck, lundaspexare som vill värna traditionen, eller elektronikförsäljare som instinktivt vänder sig till killarna i butiken – diskriminerning är något som görs i vardagen, av vem som helst. Oftast omedvetet, men knappast ofarligt.
Hos anonyma alkoholister har erkännandet en centralt funktion. Genom att erkänna alkoholproblemen inför sig själv och samtalsgruppen tas ett avgörande steg mot framtida nykterhet. Är man inte medveten om att man har problem är det nämligen svårt att göra något åt dem. Inte så dumt tänkt.
Det börjar bli dags att erkänna nu.
I förra numret av Lundagård fanns ett förtiotal redaktionella bilder. I dem syntes 30 mansansikten och 19 kvinnoansikten. Varför det finns 20 procent fler män än kvinnor på bild kan bero på någon annan. Det kan på något outgrundligt sätt vara samhällets fel. Man kan också påstå att det inte spelar någon större roll hur många bilder som visas på vem. Att man ska ägna sig åt viktigare saker här livet. Som vanligt finns det tusen mer eller mindre rationella undanflykter.
Men Lundagård bevakar studentlivet. Universitetet har i nuläget fler kvinnliga studenter än manliga. Förutsättningarna tycks alltså vara bättre än någonsin, men vi valde att skriva om Etzel Cardeña istället för någon kvinnlig student. Varför en statsministerafton med fyra grånade gubbar är mer intressant än ett besök av Gudrun Schyman har vi på Lundagård all anledning att fundera över. Tanken svindlar.
Jag heter Emma Svensson, och jag diskriminerar kvinnor.
biträdande redaktör
