”Öppna för avgifter på utbildningen”

Den svenska ekonomiutbildningen är underfinasierad.

Om blivande ekonomer inte ska lämna Sverige krävs nya sätt att bekosta utbildningen, skriver företrädare för Ekonomihögskolan i Lund.

Vill man främja näringslivets och samhällets utveckling ska man satsa på att ha högkvalitativa utbildningar inom teknik och ekonomi. Ändå är den svenska utbildningen inom ekonomiområdet idag underfinansierad enligt internationella mått.

På Ekonomihögskolan är vi i dag nere på 6-8 timmars undervisningstid per vecka och utrymmet för individuell handledning är tämligen begränsat. De få resurser som står till fakultetens förfogande räcker knappast för att hålla igång studenternas inlärningsprocess på den nivå vi skulle önska. I de flesta andra europeiska länder erbjuds betydligt mera undervisning, ofta dubbelt mot vad vi har råd med.

Faktum är att Sverige är det land i Norden som ger minst i anslag till ekonomutbildningar. I exempelvis Danmark överstiger resurstilldelningen den svenska med 20-25 % och Norge är resurstilldelningen 222 % av den svenska, alltså mer än den dubbla.

Istället för att utbilda bra ekonomer har fokus i Sverige länge legat på att utbilda många ekonomer. Anledningen är att ekonomer ses som billiga att utbilda, vilket gjort ekonomihögskolorna runtom i landet till tacksamma verktyg för de politiker som anser att kvantitet ska få gå före kvalitet.

Den invanda föreställningen att utbildning enbart är en rättighet känns måhända både sympatisk och bekväm, men öppnar knappast för innovativa lösningar på ett av de största problemen inom utbildningsområdet idag – nämligen den bristande resurstilldelningen inom ämnet ekonomi.

Utbildning är visserligen en rättighet som alla medborgare måste ha tillgång till, men det är också en tjänst. Jämför gärna med vård och omsorg som ju betraktas som både rättigheter och tjänster. Varför inte se på den akademiska utbildningen med samma service- och marknadsorienterade ögon?

Flera europeiska länder har utöver den statliga finansieringen infört någon form av avgift för studenterna. I några länder, t ex Storbritannien, utgör avgiften en väsentlig del av högskolans finansiering. Studenterna betalar där en ”top up fee” på upp till GBP 3000 eller SEK 42 000 per år. Redan halva det beloppet skulle ge oss goda möjligheter att utöka undervisning och handledning till en nivå som kongruerar med internationell standard.

”Top up fees” skulle kunna motsvaras av en lika stor ökning av studiemedlen. Om svenska universitet fick möjlighet att ta ut en sådan avgift och inom vissa ramar själva bestämma dess storlek så skulle vi få ett inslag av kvalitetskonkurrens. En högre ”top up fee” förutsätter att högskolan erbjuder utbildningar av hög kvalitet, om de vill överleva på den konkurrensutsatta akademiska marknaden.

I motsats till vad många tror skulle studenterna bli de stora vinnarna på en sådan här lösning. Dels kommer den kännbara investeringen i utbildningen att öka motivationen att prestera bra, samtidigt som den också kommer att minska incitamenten att dröja sig kvar vid akademin för länge.

Ett rimligt antagande är dessutom att skolor som trots avgifter lyckas locka till sig studenter, vilket i en akademisk marknadsekonomi av det slag som vi förespråkar måste ses som den mest tillförlitliga måttstocken för kvalitet, får så pass gott rykte om sig att det mycket väl kan komma att synas i studenternas första lönekuvert efter tagen examen.

Argumentet som ofta åberopas av motståndare till avgiftsbelagd utbildning, nämligen att det skulle gynna en viss samhällsklass och missgynna en annan, är inte heller helt vattentätt.

Givet att konkurrensen mellan rikets olika ekonomiska fakulteter fungerar, vore det märkligt om inte exempelvis banker försöker dra vinning av detta genom att erbjuda förmånliga lån till studenter med goda studieresultat. I USA har man försökt förbättra förutsättningarna för studenter från knapra förhållanden genom att upprätta särskilda donationsfonder från vilka de kan söka stipendier.

Men som nämnts ovan vore en höjning av studiemedlet som motsvarar avgiften den bästa lösningen. Att kritiker ändå väljer att fokusera på att avgiftssystemet inte direkt missgynnar studenter från välbärgade hem kan därför inte ses som annat än ett uttryck för den ökända svenska avundsjukan.

Det är angeläget att finna en ny finansieringsmodell som ger de utbildningar som håller hög kvalitet möjlighet att utvecklas. Med en adekvat finansiering har vi goda möjligheter att skapa internationellt attraktiva utbildningar.

Annars är risken stor att den framtida expansionen av avancerad utbildning i ekonomi kommer att ske utomlands med försämrade möjligheter till rekrytering för svenska företag som följd.