Marknadsprissättning snarare än mer statliga pengar. Det är lösningen på den låga genomströmmningen i den högre utbildningen, skriver Ulrik Franke, ordförande för Fria moderata studentförbundet i en replik till Kajsa Borgnäs insändare i förra numret.
Kajsa Borgnäs från socialdemokratiska studentförbundet kritiserar i Lundagård nummer 7 regeringen för att föra en elitistisk utbildningspolitik. Bland de åtgärder hon kritiserar återfinns det slopade studerandevillkoret i a-kassan, liksom det faktum att studiemedlet inte höjs. Tydligen uppfattas det också som omåttligt upprörande att alla gymnasister inte ska tvingas att läsa högskoleförberedande kurser.
Borgnäs föreslagna motåtgärder är lika väntade som tvivelaktiga. Hon menar att svaret ligger i observationen ”att utbildning kostar” och kräver bland annat fler lärarledda timmar. Frågan är dock om problemet verkligen handlar om pengar. En OECD-rapport som nyligen släpptes visar att Sverige spenderar mer pengar per capita på såväl grundskola som gymnasium och högskola än genomsnittet bland OECD-länderna. De socialdemokratiska ropen på mer resurser framstår inte som särskilt välmotiverade.
Vad som däremot är mindre glädjande med OECD:s sammanställning är att svenska studenter i internationell jämförelse är dåliga på att slutföra sina utbildningar och ta examen. I Sverige tar bara 61 procent av studenterna examen, att jämföra med OECD-genomsnittet på 70 procent. Endast Grekland och Nya Zeeland placerar sig efter Sverige i examensligan.
När Kajsa Borgnäs ondgör sig över att regeringens politik höjer trösklarna för att plugga på högskolan och kontrasterar det med den förra regeringens ”ambition om en öppen högskola” klingar det falskt. Det amerikansk-kanadensiska Educational policy institute rankade för två år sedan utbildningsväsendena i olika länder med avseende på faktisk tillgänglighet. I måttet ingick dels sociala faktorer som föräldrarnas utbildning, dels uppnådd examinationsgrad. Avgiftsfri utbildning och generösa CSN-lån till trots hamnade Sverige först på nionde plats av tretton, efter exempelvis Storbritannien och USA.
Än mer beklämmande blir bilden om man tittar på skuldsättningsgrader. En genomsnittlig svensk student hade 2005 efter avslutad utbildning ungefär 230 000 kronor i studieskulder – en amerikan hade cirka 185 000 och en tysk bara kring 54 000.
Fram träder ett mönster som både regeringen och Borgnäs blundar för. Det svenska systemet är generöst, men lyckas inte särskilt bra med att förbättra tillgängligheten för underrepresenterade grupper. Däremot åstadkommer det en extremt hög grad av skuldsättning.
Grundproblemet är att det svenska studiestödssystemet inte främjar målmedvetna studier. Det finns inget incitament att planera sina studier för att ta examen så snabbt som möjligt. Resultatet blir skuldsättning och dålig genomströmning. Den förra regeringens trubbiga mål om att hälften av varje årskull skulle studera på högskolan gjorde ont etter värre genom att sätta fokus på kvantitet snarare än kvalitet.
Borgnäs fina ord om kunskapsekonomi och ett ”vuxenutbildningssystem som välkomnar utbildningsintresserade” klingar falskt. För att råda bot på den låga genomströmningen och minska skuldsättningen krävs det marknadsprissättning snarare än mer statliga pengar. Avskaffat CSN, möjlighet för lärosätena att ta betalt för studierna och radikalt sänkta inkomstskatter vore en regeringspolitik värd namnet.
