Lunds universitet åker på Kina-turné för att utöka sitt samarbete med kinesiska universitet, samtidigt får politiska meningsmotståndare elchocker.
Vilket ansvar har vi för det?
Spåren av den enorma ekonomiska tillväxten i Kina märks lite varstans på Lunds universitet: Lund China business tour, civilekonomprogrammet med kinainriktning och ett utökat forskningsutbyte. Och så förstås: Lunds universitets hemsida som nu finns på tre språk: Svenska, engelska och mandarin.
I en serie reportage skildrar Lunds universitets personaltidning ”något om vardagen bakom universitetets samarbets- och utbytesavtal i Shanghai-regionen”. I det första avsnittet får vi se bilder från myllrande gatuliv och läsa om en svensk forskare som beskriver hur det pumpas miljoner in i forskningen.
Det finns pengar att tjäna i Kina. Stora pengar. Om Lunds universitet bara kan få några smulor av kakan kan vi snart klä om universitetshuset i bladguld. Men det gäller att vara snabb, hela världen jagar smulorna med bara händerna. För vem tar ett steg tillbaka när det ligger guld på marken?
Att säga att 2007 var året då alla pratade om Kina vore inte helt rätt. Det har pratats om Kina länge. Men 2007 har präglats av en märklig tystnad. Det var året då det pratades om Kina utan att bojkott av OS, världsrekord i dödsstraff, Google-censur, falungong, kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller situationen för Tibet nämndes. Argumentet att ekonomisk tillväxt måste föregå demokrati har blivit det allmänt vedertagna. Snabba pengar leder lätt till förhastade slutsatser och varningsklockorna verkar ha rostat sönder i guldregnet.
Just nu jobbar Lunds universitet intensivt för att öka sitt samarbete med en diktatur. Att Lunds universitet mår bra av att samarbeta med kinesiska universitet är svårt att ifrågasätta. Men precis lika svårt är det att ifrågasätta att Lunds universitet inte mår bra av att okritiskt samarbeta med kinesiska universietet.
För det finns en tydlig konflikt. Det fria, kritiska tänkandet i samarbete med en stat där hemsidor om demokrati och yttrandefrihet gjorts oåtkomliga av en kinesisk internetmur.
När lunds universitet nu skriver en gemensam kinastrategi borde en del relevanta frågor ställas: Ska universitetet anpassa uppdragsutbildning till en diktaturs önskemål? Kan man ställa några krav som långsiktigt gynnar en demokratisk utveckling? Hur kan vi stödja tankefrihet på kinesiska universitet? Vad händer om en professor kritiserar diktaturen och stör relationerna?
Det är svårt att ta ett steg tillbaka när miljonerna väntar bara några steg framåt. Men är det inte precis vad vi borde göra?
Utrikesdepartementet beskriver i en rapport från 2006 läget för de mänskliga rättigheterna i Kina: Omfattande vittnesmål tyder på att såväl fysisk som psykisk tortyr är vanligt förekommande vid förhör, i häkten, i fängelser och i anstalterna där runt 250 000 personer sitter fängslade utan rättegång. Vanliga tortyrmetoder inkluderar bland annat elchocker, fjättrande i obekväma positioner, isolering och misshandel.
Frågan är om Lunds universitets personaltidning kommer att skriva om detta i sin reportageserie? Om man undviker att göra det för att inte störa relationerna med Kina så har vi precis importerat en liten bit av den kinesiska självcensuren till vårt universitet.
I värsta fall kommer vi att minnas 2007 som året då även frågetecknen i farten såg ut som dollartecken. Men det finns fortfarande tid att ändra på det. Om ingen annan ifrågasätter och granskar så kommer vi att göra det. Om ingen annan på allvar tar tag i frågan så får vi studenter göra det själva.
För räkna inte med att debatten tar fart i Kina.
redaktör och ansvarig utgivare
