Studiernas värsta fiende bortsett från drogmissbruk och stressdepression är kärlek. En förälskelse eliminerar effektivt förmågan att koncentrera sig på intryck från omvärlden i längre än fyra minuter i sträck, föreläsningar är inget undantag.
Att vara lika avskärmad från världen som en fyraåring med svår ADHD blir ganska förödande för koncentrationen på livsviktiga tentagenomgångar.
När man bara klarar av att prata långsamt, regredierat och i treordsmeningar där den utvalda personens namn alltid är ett av orden, blir omvärlden inte sällan irriterad i längden. I ordinärt, oförälskat tillstånd vill man ju bara bita i cyanidkapseln när man ser odrägliga, lyckliga par på stan, men när man själv drabbas av kärleksruset ler man mest utvecklingsstört och blir lojt, vänligt inställd till alla.
Dessutom blir energireserverna närmast outtömliga. Min ärkefiende Afb.se har fortfarande inte flyttat fram mig från plats sjutton i bostadskön. Därför tog det fyra timmar för mig att ta mig hem sist jag var på sittning.
Den natten var det monsunregn och två plusgrader och jag fick springa fyra kilometer för att inte missa sista tåget, men märkligt nog blev jag knappt trött alls av strapatsen. Behoven av sömn och föda var liksom avtrubbade och den vanliga hjärtstilleståndframkallande veckostressen kändes inte heller särskilt betungande. En wikipedia-artikel senare förstod jag varför.
Kärlek aktiverar en cocktail av lyckohormoner i kroppen, bland annat beröringshormonet oxytocin. Det fungerar ungefär som knark. Hormonet sänker stressnivån, skyndar på läkeprocesser, höjer smärttröskeln och livsviljan. Vid brist på hormonet så tar det längre tid för kroppen att läka sår och skador, man tål mindre stress och efter tillräckligt lång tid kan man bli lätt handlingsförlamad. Det finns östeuropeiska barnhemsbarn som har blivit apatiska och till och med avlidit av brist på beröring.
Därför gick jag tidigare i tankar på att be någon vän på Kemicentrum mixtra ihop en oxytocincocktail åt mig. Det hade varit ett bekvämt sätt att slippa den rätt omständliga relationsproceduren.
Efter nitton år i en småstad där könsrollerna är ungefär som på sextonhundratalet och det motsatta könet i mångt och mycket är kvar på tidiga primatvarelsers nivå, föreställde jag mig Lund som något slags romantiskt Utopia där killar skulle vara lika förstående och känsliga som i amerikanska romantiska komedier. Jag har långsamt börjat förstå att de kärleksrelaterade spelen och ritualerna i Lund utgör ungefär samma krig som i småstaden, bara med mer finess. Att citera Nietzsche är tydligen ett vedertaget raggknep. Biblioteket och cafeterian på Språk- och litteraturcentrum är nästan lika mycket köttmarknad som nationernas klubbar.
– Alla vet att huvudsyftet med att gå ut på kvällarna bara är att träffa någon, sade en kursare pedagogiskt häromdagen. Är studenter verkligen så styrda av primära behov, tänkte jag aningen desillusionerad då.
Men det är kanske inte så märkligt om det är så. Det är ju faktiskt lika lätt att bli sjuk av närhetsbrist som av näringsbrist.
