Terminsstart. Visst är det härligt på något vis? För oss som har varit i Lund ett tag symboliserar terminsstarten en reell nystart i livet.
Man har fortfarande intentionen att orka läsa allt på litteraturlistan. (Det händer aldrig.) Man tror att man kanske den här gången ska hamna i en klass med massor av snyggingar. (Det händer aldrig). Man ser framför sig hur man ska komma i god tid till alla föreläsningar och ta prydliga anteckningar, gärna med någon typ av färgade pennor. (Det händer aldrig.) Men så här har det inte alltid varit. En gång, för bara två och ett halvt år sedan om vi nu ska vara helt ärliga, var också jag helt grön i universitetsvärlden. Därför ska jag nu dela med mig av lite visdom.
Första gången jag terminsstartade i Lund var jag alldeles färsk i stan. Jag var nervös över allt. Framför allt över att jag inte skulle hitta till skolan. När jag väl kom dit hälsade jag på alla jag mötte utanför föreläsningssalen innan uppropet, i tron att vi skulle vara en relativt liten och gemytlig klass. En tjej luktade galet mycket svett och pratade i någonstans uppemot 120 decibel, eller hur högt det nu måste vara för att man ska få tinnitus eller bli döv, men trots det tog jag mig tid att snacka med henne. Länge. Jag ville ju göra ett gott intryck på mina nya klasskamrater – och lära känna dem ordentligt. Det visade sig sedermera att vi var över 100 stycken i klassen. Följaktligen: strunta i att hälsa på alla. Spela cool istället. Det tjänar du mer på i det långa loppet. Framför allt har jag en känsla av att det är så man får hångla mer.
En höst körde jag två terminsstarter. Jag läste tre dagar på Språk- och litteraturcentrum innan jag tröttnade på att inte hitta till skolan och återgick till min gamla institution. Tydligen var inte retorik tillräckligt upphetsande för det skulle vara värt att irra på det närbelägna sjukhusområdet i timtal innan föreläsningarna. Numera är SOL-centrum mitt andra hem och jag har äntligen lärt mig att be om viss geografisk vägledning. Lärdom: be dina medmänniskor om hjälp, oavsett om det gäller att finna vägen till närmaste systembolag eller hur man begriper hur mycket man måste plugga för att kunna ta sju och ett halvt poäng – något jag hittills inte listat ut. Jag håller mig tjurigt till det gamla poängsystemet som faktiskt var betydligt mer logiskt.
Mitt bästa råd är simpelt: ta vara på din första tid i studentlund. Allt för snart kommer du att komma på dig själv med att stå i baren en kväll på Lunds nation och säga: ”Men va fan! Hur små är de? Är ingen här inne äldre än tolv eller?”. Snart nog kommer du inte ens att vilja ragga på nationerna eftersom du läst larmrapporterna om att i princip alla i Lund har klamydia. (Äh, vem tror jag att jag lurar? Det händer aldrig.) Till dess uppmanar jag dig att ta ut svängarna, njuta av nyhetens behag och bjuda gamlingarna i baren på en drink.
Läs gamla krönikor här
