Det finns flickor som börjat gymnasiet på Spyken, köpt ny identitet på Esposito och velat gifta sig med killen i kassan – jag till exempel.
Men vem är han och vad heter han, egentligen?
– Christer Persson.
– Christer?
– Ja.
Vi sitter på små provisoriska intervjupallar i Espositos vintagesektion med brittiska Burial blipprande i bakgrunden. Espositokillen, jag kan fortfarande inte riktigt ta in honom som Christer, är klädd i brun Fred Perry-pullover och rummet flödar av Lunds snällaste affärsbelysning
Ibland går jag in hit bara för att spegla mig och byta ut självbilden.
Är ljussättningen en affärsstrategi?
– Näe, det har jag faktiskt aldrig tänkt på.
Svaret förvånar inte. Christer känns mer passionerad än kalkylerad.
Jag frågar hur allting började och Espositos historia berättas på tillbakalutad småländska. Affärsidén började ta form under sent nittiotal. Lund var fortfarande synonymt med pop och Christer hade nyligen bilat runt i Kalifornien och frossat retro.
– Där fanns riktigt välsorterade vintagebutiker som jag kunde spendera hela dagar i: titta, känna och prova. Tanken på att öppna något liknande själv väcktes.
Och förverkligades. Christer åkte till Amsterdam – en stad där mycket begagnat mellanlandar innan det skeppas vidare till Japan och USA – och vrakade fram det bästa från gamla decennier. Tillbaka i Lund hyrde han in sig på ovanvåningen i skivbutiken Doolittle och sålde fynden till stilmedvetna studenter. Starta-eget-bidrag räddade ekonomin de första nio månaderna men sedan gick det runt.
Snart hade han egen lokal.
– Jag fyllde tydligen någon slags lucka. Det fanns inte mycket av varken kvalitetsvintage eller de märken jag köpte in vid den tiden.
Innan Christer blev Espositokillen växte han upp i Eksjö, jobbade några år på mejeri, flyttade till Lund, ströjobbade och ströpluggade.
– Jag läste faktiskt till förskolelärare i Malmö, bara för att ha något att falla tillbaka på, men har inte jobbat en enda dag på förskola.
Vad gör du när du inte står här?
– Jag går mycket på konserter. Man kan nog säga att klädintresset föddes ur musikintresset – Jag började tidigt lyssna på engelska band, bläddra i engelska musiktidningar och fascineras av deras stil. Just därför har många brittiska märken synts i butiken.
Någon stilförebild?
– Jag blev tidigt frälst av The Jam så Paul Weller har varit en stor stilförebild. Han har otroligt god smak med kosymer, halduk och 60-tal. Över huvud taget har jag inspirerats mycket av de engelska punkbandens blandning av dressat och trashigt. Jag gillar att mixa nytt med gammalt och ha saker som alla andra har uppblandat med sådant som ingen annan har.
Du klär ganska många människor i Lund. Hur känns det att se sitt utvalda plagg passera på gatan?
– Det är väldigt roligt, såklart, och ofta behöver de inte ens ha på sig plagget. Jag brukar se folk på stan och veta vad de köpt här tidigare, det minnet sträcker sig långt tillbaka. Och ibland har jag verkligen lust att gå fram och fråga ”du, hur gick det med den där skjortan?”
Intervjun avbryts plötsligt av att en liten kille kommer in och har tråkigt. Leo, 7 år, är Christers son.
Ska Leo ta över en dag?
Nja, då måste jag ju hålla igång det här väldigt länge till. Fast jag har en annan son som är lite äldre, han skulle kanske kunna tänka sig det. Han har redan ett par Cheap Mondaybrallor.
Cheap Monday, den smala byxhajpen som exploderade till att pryda var och varannan rumpa under 25, har påverkat Esposito – på gott och ont.
– Plötsligt är det familjer med hela barnaskaran som kommer in. Och väldigt många årskurs åttor. Självklart har det varit ett ekonomiskt lyft, men i takt med att märkets målgrupp utvidgats har jag tappat flera av mina tidigare kunder, vilket är väldigt synd. Jag har länge velat satsa på annat och nu till våren, men framför allt till nästa höst, kommer mycket nytt.
Till sist, jag vet att jag tjatat förr, vad ska du har för klädhängaren bakom kassan?
– Det är en present från Reagge-Jacob, killen med extremvida byxor – honom borde du skriva om! – som alltid sitter på Ariman, så den är inte till salu.
Jag betalar vad som helst.
– Okej… 1100.
– Okej.
Jag tackar för intervjun, förbannar CSN och återvänder till januaris elaka, avslöjande dagsljus.
