Välhängda afrikaner, ”sjukdomen” homosexualitet och fördelarna med den svenska våldtäktslagstiftningen avhandlas på ståuppklubben Prickprick. Det låter smaklöst. Det är det också. Men förbannat kul.
Arrangören Erik Börén uppskattar att drygt 200 personer hittat till café Athen denna torsdagskväll då klubb Prickprick har säsongspremiär och vi lundabor enligt medierna borde ha suttit hemma och aktat oss för stormen Tuva.
Det är ont om platser i caféet och Erik Börén dirigerar om dem som har svårt att hitta någonstans att slå sig ner. Helen Shapiros 60-talsklassiker ”Walking Back to Happiness” spelas i högtalarna. Öl inhandlas och intas ur plastmuggar, sorlet är påtagligt och jag oroar mig för att komikerna inte ska vara roliga.
Vad ska jag göra då? Ska jag skratta för att vara snäll, även om ingen annan gör det? Tänk om publiken vänder sig mot mig och tror att jag är störd på något vis. Då kommer det att sprida sig i Lund och jag kommer aldrig mer att få ett ragg.
Jag hade inte behövt vara orolig.
Mer kul mot slutet
Jag har aldrig varit på ståupp tidigare. Om man inte räknar en gång då vi såg Anna-Lena Brundin med min gymnasieklass. Jag vet inte riktigt vad ståupp innebär, men jag har ändå höga förväntningar. Fotograf-Emil läser av att även resten av publiken har det.
– Alla har en rolig polare. Det här måste liksom vara bättre, annars är det inte lönt att gå, spekulerar han.
Visst är det så. Men även om man, som jag själv, är väldigt rolig privat är det en helt annan sak att ställa sig upp inför hundratals människor och dra skämt. För de flesta av oss är det dömt att misslyckas.
De första tre komikernas försök är ganska trevande. En del skämt funkar inte. Men många i publiken småskrattar ändå. Somliga för att de har dålig humor, andra kanske för att vara snälla.
Men de tillfällen då det faktiskt inte är skoj är förvånansvärt få under kvällens lopp. Ju längre kvällen lider desto roligare blir det.
Singelliv och sex populärt
Det går inte att komma ifrån att klubben är mansdominerad och genomsyras av en grabbig stämning. Jag vill gärna anlägga ett genusperspektiv och vara lite kritisk, men jag har fullt upp med att gapskratta.
Det går snabbt att utskilja några trender över vad som är populärt att skämta om. Närapå samtliga komiker berättar om deras tragiska singeltillvaro, varpå somliga i publiken gör sitt bästa för att inte nicka igenkännande. Ännu mer poppis är det att skämta om sitt sexliv, varpå de flesta i publiken gör sitt bästa för att se ut som att de också har ett.
Men också lite klassisk lyteskomik, rasism och sexism kryddar uppträdanden. Komikern Soran Ismail ger sig på att skämta om allt från dvärgar till hedersmord.
– Det sägs att Sverige är världens mest jämställda land. Men jag har inte kommit hit för att klaga! Nej men ärligt, tjejer är faktiskt mina favoritdjur.
Det är just när det är sådär smaklöst och på gränsen som det lyfter.
För en publik bestående av till stora delar smått förlästa akademiker är faktiskt skämt om dvärgar ganska förlösande.
Bäst: Soran Ismail och Jesper Rönndahl. Det är väldigt mycket under bältet och väldigt mycket över gränsen. Men det funkar riktigt, riktigt bra.
Sämst: Fredrik Jonsson som gör misstaget att fastna i klassiska kill/tjejskämt. ”Ser jag fet ut i det här?” har avhandlats tillräckligt. Det är dags att gå vidare.
Foto: Emil Langvad
