Kärlek och spya på Alla hjärtans dag

Kärlek och spya på Alla hjärtans dag

- in Krönikor, Vänsterspalten
6
@Lundagård

Högtider, helgdagar. Då berättar vi för våra närmaste att vi älskar dem. Den 14 februari kommer och vi köper kalsonger med hjärtan på, kvävs i vin och gelehjärtanspyor. Om vi klassificerar oss som ensamma själar gråter vi stilla med huvudet i kudden.

Alla hjärtans dag är ytterligare en i ledet av kommersiella högtider. Vi vet om det. Ändå sväljer vi allt med hull och hår.

Vi lägger dyra pengar på rosor och choklad. Sliter vårt hår för att alla bord är bokade på de mysigaste restaurangerna. Restauranger som vi ändå egentligen inte har råd att äta på. Men det är Alla hjärtans dag, hallå! Kärleken har inget pris. Kosta vad det kosta vill, vi ska bevisa vår kärlek till varandra över dyr dricka och svindyrt käk.

Kanske ringer vi hem till mamma. Eller gör vi? Henne sa vi ju att vi älskade på Mors dag.

För några år sen var jag i Indien. Ganges flöt stilla förbi något hundratal meter från där jag satt. Pilgrimmer tvagade sig i vattnet, backpackers poserade och tog bilder. Jag befann mig på ett internetkafé och läste med allt tyngre hjärta ett mejl från min far. Hans moster Sylvia hade dött.

Jag läste orden. Om och om igen. Viskade till min reskompis bredvid mig att min bästa och häftigaste gammelmoster hade avlidit. Sylvia hade inga barn och var den av farmors systrar som vår familj umgicks mest med. Pappa brukade hjälpa henne att handla. Han klippte gräset i hennes trädgård och kom och fikade då och då. Den här dagen hade han hittat henne på köksgolvet. Påsen med katrinplommon nyss öppnad på diskbänken. Spya och saliv. Stroke.

Tusentals mil bort satt jag. Tårarna rann. Vi lämnade kaféet och gick ut i solskenet. Satte oss vid floden. Jag grät och jag kunde inte sluta gråta. Jag sörjde för att jag aldrig skulle få se henne igen. Prata med henne. Hålla hennes hand. Det som smärtade mig mest var två saker. Dels att jag inte skulle kunna närvara vid begravningen. Dels att jag inte fick ta farväl.

Men fick någon ta farväl? Inte ens pappa som stod henne närmast, inte ens farmor. Ingen kunde veta. Ingen berättade för Sylvia att de älskade henne. Det närmsta jag kom en ömhetsbetygelse från min sida var väl ett julkort om året och ett tack för födelsedagspresenterna.

Helgdagarna är viktiga på så sätt att de faktiskt ger oss tillfälle att berätta för varandra hur vi känner.

Kanske är det bra med högtider som Alla hjärtans dag trots allt. De kostar multum och är sönderromantiserade. Överskattade. Men de ger oss chansen att för en gångs skull ta av oss vår stärkta skjorta av korrekthet och instängdhet. Släppa känslorna loss. Fram till dess att vi lär oss att det är okej att visa ömhet även på andra dagar än Mors dag, julafton eller Alla hjärtans dag kommer vi att behöva dessa högtider.

Jag önskar att jag hade haft modet att säga likt kaninen i Alice i Underlandet: Ett hjärtligt vardagsdags-grattis, Sylvia. Och jag älskar dig.

Louise Larsson

Facebook Comments

6 Comments

  1. Vad fint Louise. du har så rätt

  2. Stämningsfullt, fint och jag gillar det. By the way så ser webben bra ut. Bra jobbat!

  3. Underbart fin text!

  4. Vad bra, och fint. Jag fällde en liten tår, men så är klockan halv fem på natten också.

  5. Håller med föregående talare, mycket bra och personligt

  6. Jäkligt bra skrivet, Louise!

Comments are closed.

You may also like

Det stora badtestet

För den som är fast i Lund över