Jag ser framför mig hur killar som aldrig har sett en brud kommer att leka krig och visa mig sina drakfigurer i timtal. Lyckligtvis väntar mig något helt annat i källaren på Väster.
Jag känner mig fruktansvärt osäker när jag öppnar dörren till DMF:s för tillfället vattenskadade källarlokal i västra Lund.
Det är första gången jag besöker en förening där de håller på med en hobby som jag mentalt förstorat upp till något enormt spektakulärt – rollspel.
Majoritet killar
DMF är en förkortning för Den moroniska föreningen, något DMF:s ordförande Magnus Olofsson ber mig tala tyst om. Medlemmarna sysslar främst med rollspel, figurspel och brädspel. Runt nio av tio medlemmar är killar.
Varför tror du att det är så få tjejer i föreningen?
– Det är väl rätt grabbig stämning här. Så det blir en negativ spiral, säger Magnus Olofsson.
Det är svårt att komma in som tjej?
– Precis.
Ungefär tio medlemmar, alla killar, är i lokalen. Två håller på med ett figurspel med väldigt läckra figurer (tänk upphottade tennsoldater). Jag vågar knappt röra dem eftersom jag är rädd att flytta något från en viktig placering eller ta sönder något som sannolikt tagit timmar att skapa.
– Det finns två typer av figurspelare, säger Magnus Olofsson. De som spelar – deras arméer är ofta väldigt fula – och de som skapar och målar.
Ingångsspel
Tre av medlemmarna tar på sig att lära mig och Fotograf-Sebastian två olika brädspel. Båda spelen är tyska.
– Tyskland är världsledande på brädspel, säger Jesper Edmark som visar sig vara den största brädspelsfantasten i gänget.
Vi introduceras för spel som tillhör kategorin light strategy games, eller eurogames. Först ut är spelet TransAmerica som i stora drag handlar om att spelarna ska bygga järnvägar i USA.
– Det är ett bra ingångsspel, säger Jesper Edmark.
Genast börjar jag oroa mig för åldersgränsen på spelet, som jag klarar med 15 år tillgodo.
Tyvärr verkar grabbarna inte förstå att det inte är bra om det är en låg åldersgräns, eftersom det då blir oändligt mycket mer genant att förlora.
– Man kan vara väldigt ung för att spela det här, säger nämligen Magnus Olofsson som för att invagga mig i någon slags trygghet.
Men efter bara några minuter har jag glömt mina farhågor och lägger tågräls för glatta livet.
Jag förlorar självklart. Fotograf-Sebastian står för kvällens överraskning och hamnar på andra plats.
Hjärtlig jargong
Spel nummer två är mer avancerat. Det heter Helt genialt och går ut på att spelarna ska lägga brickor med symboler på finurliga vis och genom placeringarna skaffa sig så många poäng som möjligt.
Jag, som normalt ser mig själv som en god medspelare och en mycket god, om inte idealisk förlorare, drabbas mot alla odds av speldjävulen i det här läget. Jag får tvinga mig själv till att inte bli sur.
Det står nämligen snabbt klart att jag inte har en chans att vinna. Kombinationen av ett spel som kräver logiskt tänkande och därtill gärna en matematisk ådra tjänar inte mig väl och hade vi suttit i mitt vardagsrum hade jag troligtvis gett upp och gått och lagt mig.
Och visst förlorar jag. Men det jag inte hade räknat med var att jag trots det skulle ha väldigt roligt.
Jargongen är hjärtlig, killarna hjälper mig så gott de kan och innan vi går därifrån kommer jag på mig själv med att verkligen vilja komma tillbaka och spela med dem igen.
Och ingen har tvingat på mig en enda drakfigur.
Läs mer om spel här
Foto: Sebastian Benscik
