Det görs väldigt många filmer i världen varje år. Bara i USA (som i och för sig inte är så ”bara” i filmbranschen) släpptes 599 filmer under 2006, enligt en rapport från US Theatrical Market Statistics, jag antar att ungefär lika många kom förra året. Och alla gillar väl film, men hur ska man orientera sig i denna djungel? Vi har varken tid eller lust att se tusen filmer om året.
Vi människor är enkla och ängsliga. Vi behöver ledare. Vi behöver vägledning. Det är därför vi läser recensioner av filmer, skivor och böcker – vi vill att experter ska välja åt oss, vi uppskattar att någon gör det smutsiga jobbet att se väldigt många filmer, bra och dåliga, för att vaska fram guldkornen åt oss. Problemet är bara att det råder inflation i recensioner. Dagstidningar, kvällstidningar, magasin, tv-program, bloggar – alla har sina åsikter, alla vill tipsa oss om det rätta, och väldigt ofta blir man besviken på dessa recensenter: han eller hon verkar inte alls ha samma smak som jag. Och varför skulle de ha det?
Så vi flyttar våra blickar. Från pösiga filmskribenter på Aftonbladet till ett gäng som verkligen satsar på auktoritet: the Academy of Motion Picture Arts and Sciences. Oscarsjuryn, alltså.
Det är därför Oscarsgalan finns. I alla fall för gemene man som inte jobbar inom filmbranschen – för oss fyller juryns val samma funktion som vanliga recensenter, vi vill bara ha bra, pålitliga tips. För dem som faktiskt jobbar i branschen handlar galan givetvis om något annat, om status och synlighet, om makt helt enkelt. Men vi andra vill bara få svar på några oskyldiga frågor: vilken var årets bästa film? Vilka andra är nominerade och med andra ord nästan lika bra? Och vilka filmer bör man gå och se utöver dessa, för att inte gå miste om en fantastisk skådespelarprestation, ett briljant manus, en bländande regissörstalang eller ovanligt vackert foto?
Men låt er inte luras av att Oscarsgalan är prålig, 80 år gammal och späckad med stjärnor. Det är en institution, och en konservativ sådan. Oscarsjuryn är extremt feg. Och då menar jag inte bara att de i allmänhet är så gammeldags snobbiga att en dramafilm alltid är värd mer än en komedi. Den är också sentimental, på det sättet att den hellre ger en Oscar till någon för gammal och trogen tjänst än till den som verkligen gjort bäst ifrån sig just det här året. Till exempel tog ”Linje Lusta” världen med storm 1951, framför allt var den unge Marlon Brando i huvudrollen en sensation som skulle påverka generationer av skådespelare. Filmen fick Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll, bästa manliga biroll – men inte bästa manliga huvudroll. Den Oscarstatyetten gick istället till Humphrey Bogart för ”Afrikas Drottning”, en av hans sista och sämsta filmer, men kanske sista chansen för Oscarsjuryn att belöna denne legend som pinsamt nog inte hade fått någon Oscar för sina fantastiska roller under 40-talet. Valet var ändå en chock för alla, och Marlon Brando hämnades när han tjugo år senare fick en Oscar för sin roll i ”Gudfadern” genom att göra en Lukas Moodysson och sabotera tacktalet. Fånigt men förståeligt.
Bland andra fadäser kan nämnas att Orson Welles inte fick en Oscar för bästa film för ”Citizen Kane” 1941, trots att han var nominerad och trots att filmen var banbrytande på alla sätt och vis – det är den filmen som alltid toppat flest listor över ”världens bästa filmer”. Även på soundtrack-Oscarns område har juryn varit feg: Bob Dylan skrev en av sina mest klassiska sånger (och en av sina största hits) till ”Pat Garrett and Billy the Kid” 1973, nämligen ”Knockin’ on heaven’s door”, men den blev inte ens nominerad i kategorin ”best original song”. I stället fick Dylan en Oscar för låten ”Things have changed” som var med i filmen ”Wonder Boys” år 2000, en riktigt tråkig låt, både jämfört med Bob Dylans katalog och vad som släpptes det året. Och liksom Humphrey Bogart kvoterades in 1951 kvoterades jazz in på 80-talet, när man bestämde sig för att ge Herbie Hancock en Oscarstatyett för det allt annat än inspirerade soundtracket till den franska jazzfilmen ”Round midnight”, trots att mästaren Ennio Morricone detta år gjorde sitt kanske mest storslagna och hyllade soundtrack, till filmen ”The Mission”. Även detta var något som fick folk att skaka på sina huvuden.
Men vad värre är: Oscarsjuryn har en tendens att välja ut några få filmer, som nomineras i alla kategorier. I år har både ”There will be blood” och ”No country for old men” nominerats till åtta Oscars. “Atonement” och “Michael Clayton” har nominerats till sju. ”Ratatouille” har nominerats till fem och ”Juno” och ”Fjärilen i Glaskupan” har båda nominerats till fyra. Är detta slappt eller slappt? Har en film årets bästa skådespelarprestation bara för att det råkar vara ”årets bästa film”? Förmodligen inte, men lavinsegrar är det enda som gäller, det är som om en Oscar inte är tillräcklig – man måste ha fem om ens film ska kännas som en vinnare.
Och förra årets Cannesvinnare, det rumänska mästerverket ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” borde vara en självklar vinnare i kategorin ”best foreign language film of the year”. Men nej, den är inte ens nominerad. Den handlar om en illegal abort i en östeuropeisk diktatur, ingenting för den amerikanska familjepubliken kanske man resonerar. Den amerikanska filmen ”Juno” – för övrigt väldigt bra – handlar dock också om en oönskad graviditet, men den har nominerats i fyra kategorier, bland annat för bästa film. Men i den filmen görs ingen abort. Pro-Life-rörelsen och den kristna högern har inget emot den.
Den åttionde Oscarsgalan hålls den 24 februari i år. Jag ska bojkotta den, och tycker att du borde göra detsamma. Man ska inte lita på fega, konservativa institutioner. Det är farligt att bara vara i närheten av dem; man kan påverkas.
Filmutbudets djungel får helt enkelt fortsätta vara en djungel.
