Det krävs både envetenhet och talang. Men visst går det att utbilda sig till författare.
Författarutbildningarna kan mycket väl komma att spela en allt större roll i framtidens litteratur.
– Intensifiera dramatiken, jag vill känna hotet tydligare som läsare, säger seminariedeltagaren Petra Öhlin Lindeheim till en annan seminariedeltagare.
– Försök att undvika stiliserade bilder som man sett tidigare, föreslår handledaren Therése Granwald vid genomgången av en barnbokstext.
Vi befinner oss i en sal på Humanisthusets andra våning på Sol-centrum tillsammans med elever ur andra och fjärde terminen på Lunds författarskola. Semlor är framdukade och terminens första textseminarium kan börja. De flesta lyssnar uppmärksamt, somliga med rynkade pannor medan andra tittar ner i bänken. Här är ingen rädd för att komma med kritik som skulle kunna tänkas krossa känsliga konstnärssjälar. Alla känner till de fastlagda premisserna: går man en författarlinje så ska man kunna klara av att såväl handledare som elever kritiskt granskar ens text.
Atmosfären i salen är emellertid långt ifrån spänd. En närmast familjär stämning tycks prägla relationen mellan handledare och elever, där handledarna snarare iklär sig rollen som diskussionsledare än som instruktörer.
– Du skriver historien i imperfekt, jag undrar vad som skulle hända om du skrev den i presens i stället, frågar en kursdeltagare.
Efter en kort diskussion om vilket tempus som bäst lämpar sig för en barnbok flikar handledaren Sigrid Combüchen in:
– Nu har vi i alla fall fått den teoretiska grunden, säger hon till allas skratt.
Att man kan utbilda sig till författare har inte varit ett alldeles okontroversiellt ämne. Litteraturkritiker som Petter Bengtsson och Christer Enander har anmärkt på hur författarlinjerna endast tycks producera texter med ytligt gestaltat innehåll och hur den konstnärliga kreativiteten blir kväst av skolbänkens hämmande funktion. Den underliggande meningen är att en egentlig författare är – eller bör vara – en autodidakt som i sin avskildhet själv skapar det litterära verket.
– Författarbilden av det ensamma geniet är en normbild som samhället skapat av författare. Författarstudenter vill få respons på det de skriver, menar Therése Granwald.
Sigrid Combüchen gör en liknelse med att måla tavlor.
– Precis som en målare lär sig att måla olika typer av tavlor så kan en författare lära sig att behärska olika tekniker.
Denna uppfattning delas också av Nene Ormes och Linda Nilsson som båda är inne på utbildningens fjärde termin.
– Jag har alltid skrivit och jag ville lära mig att skriva mer strukturerat. Man kan inte lära sig att bli författare men man kan lära sig att skriva. Man förfinar sina tekniker, säger Nene Ormes.
Hon fortsätter med att berätta att man lär sig alltifrån hur man behandlar sitt språk till att hitta tekniska detaljer samt får en ökad kunskap kring uppbyggnaden av kapitel. Hon får medhåll av sin kurskamrat Linda Nilsson:
– Jag har aldrig skrivit så mycket innan men genom alla textseminarier så försvinner allt det onödiga i texten som man inte sett tidigare.
Författarskolans studenter är ingen homogen grupp i frågan om litterär smak. Nene Ormes och Linda Nilsson nämner alltifrån André Gide till Inger Edelfeldt och John Ajvide Lindqvist vid frågan om litterära preferenser. Ett sinne för såväl Edelfeldt som Lindqvist låter som en omöjlig kombination – dock inte för Nene Ormes.
– Inger Edelfeldt har präglat hela min syn på svensk litteratur. Hon har lyckats bli den författare som vi alla vill bli.
Hon fortsätter att berätta om hur boken ”Hanteringen av odöda” av John Ajvide Lindqvist påverkat henne – hur det är den bok som man önskar att man själv hade skrivit.
Fram tills den dagen kommer sysselsätter hon sig med att slipa på sina egna alster.
– Jag skriver på en urban fantasyberättelse som utspelar sig i Malmö. Verkligheten ser ut som verkligheten men med fantastiska drag, till exempel människor som kan flyga.
Urban fantasy är en genre som skiljer sig från den traditionella fantasylitteraturen genom att de magiska och övernaturliga inslagen överförts till att utspela sig i en modern stadsmiljö. Det är en smal genre men vem har sagt att blandningen mellan fantasi och verklighet aldrig varit ett livligt område i litteraturhistorien? Hos Nene Ormes råder det ingen tvekan om vad det är hon vill ägna sig åt.
– Det låter lite fånigt att säga att man vill bli författare, det är som att säga att man vill bli popstjärna. Jag vill givetvis att någon ska läsa det jag skriver.
Varför väcker en författarutbildning så mycket ont blod hos somliga? Inte enbart litteraturkritiker utan även den genomsnittlige litteraturintresserade tycks höja på ögonbrynen och inta en skeptisk hållning när ordet ”författarskola” nämns. Är inte själva livet en tillräcklig skola på vilken författare kan bygga sin konst?
För gorkij, Céline och Bukowski skulle det ha varit en regelrätt skymf mot det litterära skapandet att sätta sig bakom en bänk i syfte att förfina konsten. Johan Stenström, docent vid litteraturvetenskapliga institutionen och därtill verksam på författarskolan är emellertid av en annan uppfattning. Att utbilda sig till författare behöver inte nödvändigtvis ligga i motsättning till skapandet av stor konst.
Det är ett fenomen som blir allt vanligare och vanligare. Utbildningen i Lund är förvisso relativt ny med enbart fem år på nacken. Men han menar att om man tittar på författarutbildningen vid Göteborgs universitet, Litterär gestaltning, så har många etablerade poeter och prosaister framsprungit därifrån de senaste åren. Han fortsätter med att peka på hur man bland annat i England kommit mycket långt i denna process. University of East Anglia är ett lärosäte vars författarutbildning är över trettio år gammal och har ett gediget internationellt rykte.
Faktum är att några av våra dagars stora litterära namn vid något tillfälle i varierande utsträckning fått skolning inom en författarutbildning eller skrivarkurs – däribland Philip Roth och Ian McEwan. Även Peter Farrelly, den ena halvan av Farrelly-bröderna som bland annat regisserat ”Den där Mary” och ”Dum och Dummare”, har gått en skrivarkurs.
Att välja ut de studenter som ska antas till utbildningen i Lund kräver naturligtvis en viss näsa.
– Vi försöker se om studenterna har en speciell röst. Där spelar både självpresentationen och skrivprovet in, säger Johan Stenström.
För att bli antagen till författarskolan måste varje ansökande skicka in en skriftlig presentation av sig själv och en text av antingen fack- eller skönlitterär karaktär. Att ha ett öppet och fördomsfritt sinnelag vid bedömandet av dessa är en förutsättning för att kunna finna de studenter som passar för utbildningen.
– Vi har bestämt oss för att inte ha någon ideologi eller speciell smak. Vi vill låta ”alla blommor blomma”.
Och visst kan man säga att blommorna tillåts blomma.
– Det är det roligaste man kan göra. Det är så oerhört utvecklande att man har så många personer att tala med. Man får pyssla med det man vill, säger Linda Nilsson.
Vägen är numera utstakad och det enda som återstår är att vänta på resultaten. Att tala om en massproduktion av regelrätta författare vore en alltför optimistisk förhoppning men den svenska litteraturen har samtidigt ett skriande behov av en litterär nytändning. Kommer Sveriges nästa Moa Martinsson eller Stig Dagerman att utbildas på en av landets många författarutbildningar?
– Ja, det tror jag faktiskt, säger Johan Stenström
foto: Joakim Johansson
