Lykke Li spelade i Lund på onsdagskvällen. Folk köade utanför Smålands nation redan innan dörrarna öppnades vid klockan nio. Lundagård var där och köade, trängdes och dansade tills musiken tystnade.
Kön ringlar lång utanför Smålands nation. Fyra tjejer smiter före i kön. Försöker se oskyldiga ut.
– Varför ringde ni inte och sa nånting om kön? ropar några nyanlända upp mot vännerna som står på balkongen ett par våningar upp.
Det är onsdagkväll klockan fem över nio och Lykke Li kommer några timmar senare att spela inför ett intill bristningsgränsen fullt Smålands.
– Vi märkte det inte förrän nu, svarar vännerna på balkongen.
Kön är otrolig. Flickor vinglar förbi i högklackade skor, någon klagar på att hon förfryser fingrarna. Kramar en flaska alkoläsk med rödtonade händer.
Runt klockan 10 kommer vårt sällskap in på nationen. Lokalen ter sig oväntat tom med tanke på hur länge vi köat. Men det dröjer inte länge förrän det är människor överallt.
Kvällens huvudattraktion stavas Lykke Li. Född 1986. Bördig från Ystad och med ett sprillans nytt debutalbum ute. Skivan har hyllats, men för många har Lykke Li fram tills spelningen varit mest ett namn, en låt man råkade höra på radion eller en söt tjej med håret i en knut på huvudet.
På Smålands står hon på scenen i lite mer än en halvtimme. Hon kör hitsen, låter publiken sjunga med och viftar takten med en trumpinne.
Lykke Lis röst går inte av för hackor och låtarna får ett helt annat djup. Det här är inte My Space precis. Det känns som att hon går av scenen alldeles för tidigt. Hon låter sig ropas upp för ett kort extranummer och sen tar dj:n vid. Dansen kan börja.
