Det skimrar romantiskt kring den manliga professorns grånade tiningar. Hans kvinnliga kollega färgar håret.
– Kan du tänka dig att ligga med någon av dina föreläsare?
Jag slungade iväg frågan på fyllan till min manliga studentkompis. Han ryggade tillbaka, krampade kring ölglaset och svarade: Nej, fy fan. För att sedan dansa vidare bland de unga, svettiga utbuden på Sydskånska nationen.
Själv har jag inga akuta problem med tanken på en professor som sveper pappershögarna av mahognyskrivbordet för min skull. Trots treveckorsstubb och max en uppsättning kläder.
Det hela måste handla om att professorsmyten spökar. Den romantiska föreställningen om den Äldre, Intellektuella Mannen, ni vet: han med erfarenhet, årgångsviner och litteraturhistorien i bokhyllan. Som vet hur man gör. I mytbygget kring professorn är ett ovårdat yttre ett kitschigt och bohemiskt inslag. Den slitna manchesterkavajen är en spännande kontrast till ett vitalt inre. Härjade drag vittnar om intellektuell brottning ackompanjerat av rödvin.
Erotik utgör ytterligare en del i schablonbilden. Professorn är den sofistikerade älskaren som ger kärleksförklaringar a lá Stagnelius och lär dig allt om Rembrandt när ni
delar kudde.
Han dyker upp, mer eller mindre subtilt, i populärkulturen. I Kieslowskis blå film blir Amiliésöta Julie änka efter den betydligt äldre genikompositören Charles – som sedan visar sig haft en om möjligt ännu yngre och vackrare älskarinna. Det tafatta matematikprofessorn attraherar sin unga studentska i A beautiful mind och Vänner- Ross får ligga med sin omyndiga elev efter att ha debuterat med en fackbok. (För att inte tala om lokalklassikern Ligga i Lund.)
Däremot täcker mitt popkulturella kapital inga liknande dramer kring den Äldre, Intellektuella Kvinnan. Inga ynglingar som förförs av välfyllda bokhyllor, avhandlingar och livserfarenhet. Myten är Mannen och den manliga/kvinnliga professorn ett av många exempel på en kultur där könen åldras på helt olika villkor. En kultur där privilegiet att kompensera yttre brister med kompetenser är förbehållet mannen – som därmed kan åldras mot ökad auktoritet och attraktionskraft.
Den kvinnliga professorn odlar inte sin kroppsbehåring och dåliga hållning med bevarad respekt och beundran. Hon lådvinspimplar sig inte till ett ansikte med karaktär. I sin utlevda genimyt är hon snarare idiot och någons fula mamma. Fredrik Virtanen listas som en eftertraktad Stureplanssingel medan den kvinnliga intellektuella är sexig så länge hon ryms i ett Natalia Kazmierska – fodral.
Under demokraternas presidentvalskampanjande i New York kommenterade en republikansk debattör att det vore förfärligt att tvingas se en kvinna åldras vid makten. Harvardtoppstudenten Obama respektive Yaletoppstudenten Hillary spenderar garanterat inte lika mycket av sitt liv i sminklogen och på kirurgbordet.
Man kan fundera över hur världen och universitetet skulle se ut om professorsmyten utvidgades. Hur många fler kvinnliga, sexiga genier vi skulle få?
För att inte tala om: fler intellektuellt stimulerande ligg.
