Alla som inte är brats är våldtäktsmän

American psycho och Stureplansprofilerna är deras idoler. Arrogans och överlägsenhet är deras särdrag. Och pikéskjortor, tighta jeans och backslick är deras yttre kännetecken.

De kallas för brats och Malmö Nation står anklagat för att husera dem. Guilty or not guilty? Jacob Alasfoor skiter i vilket, och besöker Malmö Nations klubb ”Lounge” för att sätta dit dem. Men får svårt att hitta bevis…

Den här fredagen utspelar sig på en lördag.

Så fort Malmö Nation slår upp portarna störtar jag in som Gestapo och sätter igång med detektivarbetet. Snabbt som fan går det också – en rundvandring – och jag har säkrat alla bevis som behövs för att sätta dit Malmö nation som ett bratshak; Stockholmare, soffor, champagne i isbaljor, exklusiva tilltugg, ett rökrum, fräscha toaletter och barer som tar emot kontokort. Allt talar för att det här är ett bratsens näste. Case closed, skulle jag vilja påstå…

Likväl beger jag mig till rökrummet och förvandlas i trängseln till ett stycke nötkreatur i en östeuropeisk boskapstransport. Snart förstår jag att så här kan vi inte ha det och därför försöker jag fösa in övriga boskapet i ett hörn så att jag ska få mer plats, varpå en latino kommer fram och säger åt mig att ”lägga ner”. Men det dröjer inte länge innan jag får respekt och latinon berättar hur man sätter dit Malmö nation för att vara ett bratshak. Han säger att man ska snacka med dem som är dumma nog att avslöja något om bratsen; ”Spritludren” – pengasugna bimbos som tror att de ska kroka en rik brat genom att bjuda på sig, men som i slutändan bara får sig en skvätt låtsaschampagne på silikonbrösten.

Jag lämnar rökrummet och bär av för att finna ett spritluder som ska berätta och bekräfta att Malmö Nation är en bratsnation, men hejdas vid baren av någon clown som står och snackar med min fotograf Matilda. Brat Tedd von Fondue presenterar han sig som, och säger att han har ”halva inne” i Matilda, för att han köpt henne ett glas vin. Jag gratulerar honom och frågar hur stor penis han har.

– Trettio centimeter.

Jag tittar frågande på honom.

– … fyra centimeter.

Pajasen förklarar härnäst att Matilda berättat om reportaget och att han gärna köper mig något att dricka om jag skriver om honom. ”Javisst”, säger jag, och lovar att framställa honom så fördelaktigt som möjligt.

Jag får min gratisöl, lämnar Matilda, inser att jag vetefan hur man hittar ett spritluder och sätter mig i stället i ett suspekt bratsällskap som ockuperar en soffgrupp. Underligt nog visar bratsen sig, trots backslick, varken vara arroganta eller överlägsna, eller brats överhuvudtaget. Utan de är så pass festliga att jag i en liten stund inte längre har lust att banka skiten ur varenda jävel jag ser. Men som alla andra i mitt liv lämnar även dessa personer mig inom loppet av tjugo minuter. Och i deras ställe sätter sig snart några fnittrande botoxbimbos. Planen blir då, att först dricka upp de ölrester som finns på bordet framför mig. Bara för att senare med Gestapometoder få bimbosarna att bekänna att de är billiga spritluder och att Malmö är en bratsnation. Men innan jag hinner dricka något, lutar en av bimbosarna sig fram mot mig och ställer världens skummaste fråga.

– Jag vet inte vem som köpte det här vinet till mig, var det du kanske?

Jag flabbar henne rätt upp i nyllet.

– Jag skulle inte köpa skit till dig.

Botoxbimborna flyr mig, en timme flyter förbi, och när ”nature calls” springer jag iväg till toaletterna för att lätta på trycket – och blir där vittne till hur en b – rat står och stoppar igen handfaten med toapapper och låter kranarna rinna så att det blir översvämning. Bra jobbat tänker jag, men ger självklart inget beröm.

Är det så här ni brats roar er, va? Göra extra arbete för toalettvårdarna från Indien!

Snubben lyser upp som en smiley.

– Nej, absolut inte. Det här är inte acceptabelt.

Jag brister ut i skratt. Bratten också. Varpå jag uträttar mina behov i ett av handfaten.

Jag hasar härefter ut i lobbyn. Spanar in läget, och upptäcker att det står en snubbe som grillar ostmackor. När jag får höra att ostmackorna är gratis får jag fnatt. Och då spelar det ingen roll att jag har alkoholrelaterade spykänslor, för bara en idiot skulle förbigå det här tillfället att göra ekonomisk vinst. Också hoppas jag, att när jag glufsar så ska någon american psycho med blodsprängd ådra i pannan komma fram och tjuta ”var fan har du farsans kreditkort”. Då får jag förutom ostmackorna även det bevis som jag behöver för att svartmåla Malmö Nation som ett bratsnäste. Men dessvärre protesterar ingen, förutom jag. Grejen är, att efter min fjärde ostmacka så smakar mackorna skit. Och jag förstår att det beror på att snubben blåst mig på billig ost. Som hämnd slänger jag därför resterna av min fjärde ostmacka på bordet, kallar grillsnubben för ”åsna” och säger åt honom att använda bättre ost nästa gång.

Lounge närmar sig stängningsdags.

Jag gör därför ett sista försök till att finna en brat i den djurgaskammare som påstås vara ett rökrum. I boskapsvimlet stöter jag istället på latinon, min insider. Självklart förhör jag honom kring varför jag inte funnit några seriösa brats eller spritluder.

– Jag sa ju först att det var UTE att vara brat. Men du tjatade om att alla var brats…så jag bara spelade med.

I en sekund funderar jag på att skita i allt. Gå hem, och skriva ett tre sidors reportage om hur man monterar ner ett pepparkakshus med en hammare. Men inser att så länge JAG är med i reportaget så blir det ändå fenomenalt.

Jag drar till baren, lutar ryggen mot bardisken och blickar ut över dansgolvet. Och trots att positiva tankar är ovanliga i min skalle så slår det mig att folket på Malmö Nation faktiskt inte är lika bitchiga som på Blekingska och Smålands. På Malmö Nation är folket pratsamt, lättsamt och skämtsamt – festfolk liksom. Och om Malmö åses som en bratnation för sitt folk, så visst fan tänker jag instämmande jucka på huvudet nästa gång jag hör den där låten ”alla som inte är brats är våldtäktsmän”.