Att kåsera om kåserier är helt fel, ett riktigt kardinal Richelieufel, jättefel helt enkelt.
Varför? Jo, det är så fel för att kåserier
ska handla om aktuella frågor och om sådant som är självupplevt.
Jag har minsann aldrig skrivit ett kåseri. Men än mer än min egen avsaknad av erfarenhet så är det fel för att kåserier aldrig varit så
inaktuella som de är just nu.
Numera skriver vi bloggar, vi skriver krönikor, vi skriver ledare, vi
skriver inlägg och ibland till och med gonzojournalistik (slå upp det) men inte kåserier. Jag är själv inget barn av kåseriets tid men jag har hört de mystiska, mytiska namnen som nämns i samma andetag. Namn som Jolo, Käringen mot strömmen, Kar de Mumma och Cello. Jag menar, vem ville inte läsa en vardagsbetraktelse skriven av någon som kallar sig Gustafsson med Muntascherna?
Numera skriver vi inte under pseudonym, vi skriver inte humoristiskt, vi skriver inte personligt och vardagsnära. Kort sagt, vi kåserar inte. Detta trots att många av Sveriges största skribenter gjorde sin karriär i marginalen på dagens dagstidningar. Jag har svårt att förstå varför. Kåseriet är den plats där man får prata om stora, viktiga saker på ett enkelt och lustigt sätt, den plats där det allvarliga får vara löjligt och där det roliga får stå i första rummet. Det låter väl ganska trevligt?
Ja, säger jag, åt dig, eftersom du inte kan svara och jag vet ju ändå vad du tycker. Och du har så rätt så, prästrätt, jätterätt helt enkelt. Kåserier är trevliga och kåserier är bra och vi vill ha mer kåserier åt folket. Kåserier som skämtar och roar och upprör och förbryllar. Kanske kan vi börja med det här, kanske är det här ett kåseri? Är det det? I så fall måste jag nog hitta på en pseudonym…
