Dålig feedback i kombination med krav som verkar bli allt lägre. Det ser mörkt ut för framtidens studenter. Frågan är var superlärarna håller hus.
Innan jag började plugga närde jag en romantisk bild av det anrika lärosätet i Lund. Jag tänkte mig en plats där den föregående generationen under högtidliga former överlämnar sin kunskap till nästa. Visa efter ett helt liv av erfarenheter tänkte jag att lärarna skulle utmana mig att tänka kritiskt och guida mig in i den akademiska världen. Kanske skulle det bli långa samtal på tu man hand med professorn, kanske skulle jag lära mig filosofins historia under en stillsam promenad bland Lundagårds almar.
I stället fick jag massföreläsningar med sönderstressade doktorander – ofta knappt äldre än jag själv – drillade att kostnadseffektivt godkänna så många studenter som möjligt per föreläsningstimme. Att kraven på vissa kurser är löjligt låga är ingen hemlighet.
I slutet av januari presenterades Studentbarometern 2007. Undersökningen, som baseras på enkäter med drygt 4 300 studenter vid Göteborgs universitet visar att endast 35 procent av studenterna är nöjda med det intresse lärarna visar för deras utveckling. Det är troligt att mer feedback är efterfrågat även i Lund.
Den hastiga utbyggnaden av högskolan, nedrustningen i grundskolan under det tidiga 90-talets ekonomiska kris, finansieringssystem som pressar examinatorerna att godkänna: det finns naturligtvis många förklaringar till högskolans nuvarande position. Att förkunskaperna sägs bli allt lägre talar för att problemen börjar redan i grundskolan.
Att den äldre generationen klagar på ungdomen hör närmast till naturlagarna. Världen har varit på väg mot sin undergång i tusentals år, sett ut de äldres synvinkel. Det är när de inte klagar som vi är verkligt illa ute. Det paradoxala är att det nu är de unga själva som efterfrågar kritik och högre krav, medan de äldre inte verkar vara särskilt intresserade av den yngre generationens utveckling överhuvudtaget. Vi har på sätt och vis tvingats bli våra egna föräldrar som gnäller för att det ställs för lite krav på oss.
Efter över 200 högskolepoäng har jag nästan aldrig sett en professor, än mindre tagit en promenad med en. Finns de ens på riktigt? Eller har institutionens stolthet kanske försvunnit under mystiska omständigheter för länge sedan? Finns de på institutionerna är frågan var de håller hus. Sitter de kanske och häckar på en trave dammiga böcker i något mystiskt tornrum dit bara de invigda har tillträde? På föreläsningarna är de i alla fall inte.
Det är märkligt att de som borde vara kunskapens främsta försvare visar ett sådant ointresse för de nya studenterna. På något vis har undervisning blivit den akademiska världens skitgöra, något som ses som mindre fint än forskning. Det är en utveckling som inte gynnar någon.
Hela universitet är på väg att bli en ”Klass 9A”. Men inte på grund av att studenterna är ovilliga att lära sig något. Tvärtom. Det är den äldre generationen, framförallt de politiska beslutsfattarna, som svikit den yngre generationen. Händer ingenting omvälvande snart lär SVT:s nästa storsatsning bli ”Statsvetenskap A”.
Så professorer: Vi ger upp kurragömmaleken. Vi har räknat till både ett och tvåhundra högskolepoäng men vi lyckas inte hitta er. Ni kan komma fram nu.
Biträdande redaktör
