Trygghet, masterexamen och en viss rädsla för arbetslivet.
Så stavas några av de orsaker som får student-erna att stanna allt längre vid universitetet.
Lundagård har träffat Pernilla, Kristian och Lovisa, som alla har läst mer än de tre år som krävs för en kandidat.
– För min del spelade det inte så stor roll om det blev fyra eller fem år. Det är kul att plugga, man vill gärna hänga kvar ett tag till, säger Pernilla Borgström.
För henne innebär den längre studieperioden en masterexamen i biologi, som är femårig till skillnad från den gamla, fyraåriga magisterexamen.
– Jag tror inte att det spelar någon roll på arbetsmarknaden för mig egentligen. Jag hade nog läst fem år i alla fall, även om det inte funnits någon master.
Kristian Bogren tycker också att det är kul att plugga.
– Varje gång jag har läst något har jag fått nya uppslag, kommit på nya saker jag vill läsa. Jag har liksom aldrig gått till någon syo eller så. Om jag hade en plan från början så försvann den rätt snabbt, säger han.
Utomlands lockar
Kristian Bogren har en magister i mänskliga rättigheter och håller nu på med en kandidat i statsvetenskap.
– Det är ingen idé att lyssna för mycket på trender och statistik som säger att nu behövs det lärare, nu finns det överskott på ingenjörer och så. Det kommer ändå att ändras till dess man kommer ut i arbetslivet, säger han.
– Sen finns det en stor trygghet i att plugga också, i hela lundasfären, flikar Lovisa Brännstedt in.
Det är få, tror hon, som bara stannar i Lund i tre år. Själv har hon en magisterexamen i antikhistoria och håller på med en kandidat i latin, för att matcha sin inriktning mot den romerska antiken. Lovisa Brännstedt hoppas på att få forska inom sitt område, gärna i något internationellt forskningsprojekt.
– Det vore ju rätt märkligt att ha ambitionen att hålla på med antikens historia och sen aldrig ha tänkt sig att lämna Sverige.
Den nya mastern, som kommit till i och med Bolognaprocessen, kan vara en av anledningarna till att fler läser längre, enligt de tre.
– Man vill ju i alla fall ha möjlighet att jobba utomlands sen. Då är det ju så mycket smidigare med en examen som är internationellt jämförbar, säger Pernilla Borgström.
Hög press på fritiden
Alla som läser vidare klarar inte heller sin utbildning i tid. Kristian Bogren påpekar att det är många som jobbar extra vid sidan av studierna.
– Pressen att ha ett aktivt socialt liv och göra något med sin fritid är nästan större än den att klara studierna. Man ska ha varit med i någon förening, varit engagerad, resa. När man kommer ut i arbetslivet ska man ha gjort allt sådant.
Pernilla Borgström tror att det i Sverige finns en högre acceptans för att inte bli klar i tid än på många andra platser utomlands.
– Vi har ju ändå sex års CSN vi kan ta ut. På andra ställen följer man sitt spår, man börjar läsa och sen ska man ta sin examen efter fyra år.
Skrivbordsrädsla
Lovisa Brännstedt håller med:
– Här i Sverige säger folk ”wow, vad du är ung” när jag berättar att jag redan har en magister. Jag var i Manchester för ett par veckor sedan, och där var det snarare ”jasså, du är 24. Då ska du börja forska nästa år?”.
– Det känns inte som om samhället kräver att vi ska bli klara snabbt heller. Vi blir ju som en utbildningsreserv när fyrtiotalisterna försvinner från arbetsmarknaden, säger Kristian Bogren.
Både Pernilla Borgström och Kristian Bogren kan tänka sig att som Lovisa Brännstedt stanna kvar vid universitetet och forska, förutsatt att det blir inom ett område som intresserar dem. När de började studera var det inte ens ett alternativ. Men Pernilla Borgström vill helst ut i arbetslivet, om det bara finns jobb.
Annan frihet än i arbetslivet
Alla håller med om att man på universitetet har en ganska stor frihet att hålla på med precis det man själv är intresserad av. En frihet som av naturliga skäl inte kan finnas ute i arbetslivet.
– Det finns nog också en ganska allmän rädsla för att lämna universitetslivet. Skrivbordsrädsla. Jag är också lite rädd för att inte bli förstådd ute i arbetslivet. Rädd för att klämmas in i en ram, säger Kristian Bogren.
Foto: Emil Langvad
