Värdekonservativa krafter gör sitt bästa för att kidnappa begreppet mänskliga rättigheter. Inget kunde göra mig mer desillusionerad.
Sambon undrade vad det var frågan om när jag satt och muttrade och fnyste vid frukosten förra tisdagen. Mitt morgonhumör må vara halvkasst men i det här fallet var det en debattartikel på SvD:s Brännpunkt som orsakade irritationen. ”Avliva inte begreppet äktenskap” löd den ödesdigra rubriken. Ja, ni förstår vad det handlar om: det könsneutrala äktenskapets vara eller inte vara.
Jag misstänker att nejsidan börjar få slut på argument. Varför skulle artikelförfattaren Anders Svensson annars börja jämföra homoäktenskap med maskrosor? Hans smarta poäng är att maskrosen inte är diskriminerad bara för att den inte får kalla sig tulpan. Nyanserat värre.
Först småskrattar jag nog åt Svenssons tafatta försök att dramatisera sin hjärtefråga genom att likna debattklimatet i Sverige med det burmesiska och nordkoreanska. Men skrattet, och nästan min frukostgröt, fastnar i halsen. Sedan har han nämligen mage att blanda in FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, MR, som argument mot äktenskap mellan homosexuella. Mina tre terminer mänskliga rättigheter har efter ett oändligt vridande och vändande på begreppet till slut övertygat mig om konceptets positiva potential. Kanske har de även gjort mig något överkänslig. Hursomhelst blir jag förbannad av Svenssons argumentation.
Mänskliga rättigheter låter väldigt fint. Jag får en känsla av att somliga som slänger sig med uttrycket därför hoppas på immunitet mot all kritik. Svensson utnyttjar det för att mörka det faktum att hans åsikter i frågan är resultatet av intoleranta värderingar snarare än juridisk expertis. Jag skulle tro att han hoppas att folk ska dra sig för att säga emot för att inte riskera att göra sig skyldiga till MR-kränkningar.
Att göra något så fult av något så fint kanske av andra kan viftas bort som ett vanligt debattknep. Själv blir jag irrationellt frustrerad och ledsen och får en världsbild lika mörk som vid värsta kärlekskrisen. Okej, i det här fallet klarar sig mitt hjärta möjligen från totaldemolering, men det blir helt klart något kantstött. Om man inte ens kan lita på de mänskliga rättigheterna, vad finns det då för hopp? Det var ju de som skulle rädda oss när allt annat gick åt skogen.
Men jag tar mig i kragen och försöker vara rationell, vilket lönar sig. Det visar sig snart att det inte är så svårt att sticka hål på Svenssons argumentation. Formuleringen i det FN-dokument han hänvisar till lyder: ”fullvuxna män och kvinnor ha rätt att utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet och religion ingå äktenskap”. Inte med den bästa vilja i världen kan jag få det till att detta innebär att samkönade pars rättigheter måste förnekas. Dessutom ignorerar Svensson andra centrala artiklar i samma deklaration, till exempel nummer två där hela förklaringens icke-diskrimineringspolicy understryks.
Jag har ännu inte sett till några argument mot samkönade äktenskap som håller och jag förstår om motståndarna börjar bli desperata. Men att blanda bort korten genom att droppa orden mänskliga rättigheter och slänga ur sig några paragrafer är fruktansvärt lågt. De mänskliga rättigheterna är till för alla, inte bara manipulativa homofober.
Läs gamla krönikor här.
