Det står två tända ljus i Paleastras hörsal. Salen fylls långsamt av nära ett hundratal pensionärer. När hela synfältet är fyllt av vitt och grått hår börjar oron krypa i kroppen, var är jag?
Klockan närmar sig kvart i åtta på tisdagskvällen. Tanken är att jag ska skriva om filosoficirkelns föredrag med Expressens kulturchef Per Svensson på temat ”Medias bild av världen”. Men salen verkar snarare vara uppdukad för någon slags minnesceremoni. Oron över att ha gått fel blir allt mer påtaglig. Jag bestämmer mig för att fråga min bänkgranne.
– Ursäkta, vet du vem som ska hålla föredrag här i kväll, frågar jag den gråhåriga mannen.
Inget svar. Jag frågar igen.
– Ursäkta, vet du vem det är som ska hålla föredrag här?
– Det får du fråga han där framme om, han har program, svarar mannen.
Nu är jag säker. Jag har gått fel, ett program behövs knappast inför en föreläsning. Så döm av min förvåning när Expressens kulturchef Per Svensson kommer in.
Det tar inte särskilt lång tid innan jag inser att inramningen med tända ljus och pensionärslyssnare är en exemplarisk illustration av pressens dagsform. De tända ljusen, för en medieform på dödsbädden. Pensionärerna, för den respirator av äldre läsare som alltjämt håller den vid liv.
Medias bild av världen, avhandlas snabbt under föredraget.
– Hela den här rubriken på föredraget är egentligen fel. Medierna ger ingen bild av verkligheten, medierna är verkligheten, säger Per Svensson.
Ett konstaterande som effektivt tar död på förväntade utläggningar om effektsökeri och skeva rubriker.
I stället ligger Per Svenssons fokus på dagspressens nära förestående död och hur sjukdomstillståndet som tagit den dit har förlöpt.
Nyhetsvärdet av konstaterandet att dagspressen är på väg att dö ut är visserligen rekordlågt. Men å andra sidan är värdet av nyheter redan på väg att devalveras så till den grad att det inte längre spelar någon roll. I dag kan alla föra ut sin åsikt, var och en sin egen journalist – var och en sitt eget tryckeri.
Det paradoxala i dagspressens sjukdomstillstånd är att det konsumeras mer media än någonsin tidigare. Det enda problemet, om det nu ska kallas för ett problem, är att de tryckta tidningarnas upplagor överlag dyker nedåt. Kanske är det så att arkeologer om ett par tusen år kommer kunna skrapa fram ett tunt jordlager som minner om tidningseran. En epok som varade ett par hundra år strax innan millenieskiftet, en tid då Svensson gick till kiosken för att få veta vad som hände i världen.
Åhörarnas reaktion på berättelsen om dagspressens dödsryckningar är minimala. I stället haglar frågorna om löpsedlar utan nyheter och hur sällan åhörarna själva köpt kvällstidningarna de senaste 20 åren. Kanske är läsarna så upptagna av att lägga löpsedlar om dokusåpor på minnet för att kunna ondgöra sig över pressens förfall, att de helt missar nyheten om den tryckta tidningens faktiska undergång. Så var åtminstone fallet när Per Svensson kom till Lund.
Foto: Sebastian Bencsik
