Någonstans i den glada informationsballongen av gratistidningar, nedladdningar och bloggar börjar kärleken sippra ut.
– Har du hört den där låten med Kite? frågar en assöt kille med höga kindben och jag blir kallsvettig. Ler, säger ”mmhm, jo”, byter samtalsämne och rusar hem för Googleseans. Lyssnar på Myspace och wikipediar referenser. Nästa gång vi ses leder jag subtilt in konversationen på Kite och droppar några obskyra trivia.
Jag vill så himla gärna ha koll. Kulturkoll; en ganska vanlig åkomma bland ängsliga medelklassbarn. När bling-bling sjunker i status måste man skapa och hävda sig på andra sätt: det blir viktigare att kunna peka ut Marc Jacobs än att ha råd med hans skor.
Och när koll är det nya pengar (pengar är tid, tid är koll och koll är ett heltidsjobb) finns ingen gräns för hur snuskigt rik man kan bli. Fler och fler statussymboler invigs. År 2006 blev mode svensk vetenskap. Till hösten startar Lunds universitet en kurs i dator/TV-spel.
The New Yorker har en heltidsanställd parfymkritiker.
Det är ingen ursäkt att vara fattig student. Man kommer inte undan med att spela svår och vägra amerikanska rullar som inte prisats på Sundance-festivalen. Sen finkultur blev kompis med fulkultur och tillgängligheten exploderade finns inga guilty pleasures förutom det skämmiga tillståndet av att inte ha koll.
Utöver k-historia och hajper ska man kunna dra paralleller till Toto, gammal sci-fi och Macgyver. Maria G Frankes bloggaktigt formulerade faiblesser för tonårspojkar trängs med Daniel Sandströms tunga analyser på Sydsvenskans kultursidor. I en värld av hyperkoll behövs inga skamlådor eller fuldanser.
Jättefint, demokratiskt och härligt (låtsas-)opretantiöst. Problemet är bara att någonstans i ADHD-zappandet mellan mp3or grumlas min kärlek. Jag odlar inga relationer till mina nedladdningsoffer. Jag hånglar runt och nästa morgon är allt glömt. Kultur blir ett prestationshelvete som ger ångest istället för tröst, lindring, energi och rus. Jag vinglar på den kollsmarta catwalken i alldeles för höga klackar; säger ”mmhm, jo” och vill bli kysst. Helst av han killen med höga kindben.
Läs gamla krönikor här.
