Hellre ett gäng lektorer på tjänsterummen än en doktorand i föreläsningssalen – det kriteriet gäller när kvaliteten på våra utbildningar testas.
För ett par år sedan började jag läsa statsvetenskap. I princip alla lärare var forskarutbildade, men man såg inte mycket av dem. Sex timmar föreläsningar i veckan var vad vi fick hålla till godo med.
Året därpå gjorde Högskoleverket en utvärdering av de statsvetenskapliga utbildningarna i Sverige. I rapporten stod att den lärarledda tiden ofta var 5-6 timmar i veckan, ibland lägre. Men detta ansåg inte Högskoleverket vara ett så allvarligt problem. Nej, inget lärosäte fick examensrätten ifrågasatt på grund av att studenter och lärare knappt träffade varandra. De lärosäten som fick en svart prick i protokollet var i regel de som inte hade tillräckligt stor andel disputerade lärare. Så länge en utbildning har en hög andel disputerade lärare ger Högskoleverket tummen upp. Men antalet undervisningstimmar verkar inte vara så noga.
För någon vecka sedan fick landets lärarutbildningar smaka samma medicin. Tio av 26 utbildningar fick sin examensrätt ifrågasatt. Varför? Åtta av tio motiveringar innehöll formuleringen ”För få disputerade lärare”.
Dagens utvärderingar ger exakta resultat. Problemet är bara att de inte sällan blir exakt fel.
För till exempel lärarstudenterna är det ofta den praktiska yrkeskunskapen som är den viktigaste. Den kunskap som man bara kan få av en föreläsare som har relevant yrkeserfarenhet.
Men att en hög andel disputerade lärare är lika med hög kvalitet på utbildningen är ändå den förhärskande sanningen, inte bara på Högskoleverket utan också på de flesta lärosäten. Denna åsikt, för det är inte fakta, hejas idogt på av Sveriges universitetslärarförbund, SULF, och Sveriges akademikers centralorganisation, SACO.
I saco:s rapport Kunskapens läge dras slutsatser som närmast liknar skrämselpropaganda. Siffrorna man tagit fram visar på en mycket hög korrelation mellan studenter från arbetarhem och utbildningar med få disputerade lärare. Studenter från arbetarhem läser nämligen oftare yrkesanknutna utbildningar, där andelen disputerade lärare är låg. SULF:s förbundsdirektör är inte sen med att dra slutsatsen att studenterna från arbetarhem ges sämre utbildning.
Hemskt vore det om det var så. Men det är något som inte stämmer: om andelen lärare med icke akademisk bakgrund är hög på journalistprogrammet, blir konsekvensen då per automatik en dålig utbildning?
Självklart är det inte så. Något som kan illustrera det är Journalisthögskolan i Stockholm. Där bröt en stor konflikt ut för ett par år sedan. Konflikten kan enkelt sägas ha stått mellan de som ville ha mer teori i utbildningen och de som ville ha mer praktik. Vinnarna blev teoretikerna. Följden blev att utbildningen fått ett erkänt dåligt rykte bland journalister, eftersom den är för teoretisk. Men i Högskoleverkets statistik har utbildningen säkerligen blivit bättre.
Självfallet handlar det inte om att man borde sparka varenda forskare från den högre utbildningen. Teori och praktik kompleterar varandra. Men om inte kvalitetskriterierna ifrågasätts från båda håll finns risken att det blir obalans. En obalans som kommer att drabba oss studenter.
För när Högskoleverket anser att kriteriet ”antalet disputerade lärare” är viktigare än undervisningstid är det inte studenternas utbildningskvalitet de bedömer. Snarare går Högskoleverket de forskarutbildades ärenden.
Ju fler anställningsmöjligheter för personer med doktorshatt desto bättre utbildning. Det är en underlig logik.
