Det är dags att höja insatserna i Lundagårds Nyfiken på-serie. Vad sägs om: Nyfiken på tatuering?
Pilates, brädspel och dragkingande i all ära. Men jag kände att jag hade mer att ge. Mitt ben.
Motivet valdes ut för över ett år sedan. Sällskapet strax därefter. Jag och fyra före detta kursare är alla snart färdigpluggade och bestämde oss för att tatuera in kvinnotecknet – dels som en betydelsefull symbol, givetvis, men också som ett minne av de terminer genusvetenskap vi läst tillsammans.
En vanlig osäkerhet bland icke-tatuerade är om de vill ha motivet för all framtid, men i mitt fall var det inget problem. Jag planerar inte att bli mansgris senare i livet. Men självklart ska man tänka till ordentligt innan.
Så till det alla funderar över: hur ont gör det? I bilen på morgonkvisten på väg till tatueringsstudion Built to Last i Kristianstad börjar nervositeten komma ikapp mig. Tänk om det gör så fruktansvärt ont att jag inte kan genomföra det. Jag kan ju inte gå omkring med en halv tatuering hela livet!
Jag hinner tänka detta både en och två gånger under den entimmeslånga bilfärden och under väntetiden på två timmar innan det är min tur att inta tatueringsbritsen.
När den snälle tatueraren sätter nålen mot mitt ben är jag spänd som en fiolsträng, för att dra till med en sliten liknelse.
– Men jaha, var det såhär, hör jag mig själv säga överraskat.
Jag har hört de som säger att det känns som att bli skuren med kniv när tatueraren kör i gång. De ljuger.
Jag har också hört motsatsen. Att det bara känns som att bli riven av en liten, liten tant att tatuera sig. Det är väl närmare sanningen, men inte helt sant det heller.
Det känns snarare som att en liten, liten tant sitter och plockar ut allt hår på benen med pincett – fast lite för länge på samma ställe.
Tatueringen tar 45 minuter att göra men det känns som en kvart. Jag småpratar hela tiden.
– Är det vanligt att folk svimmar när de tatuerar sig? Inte för att jag kommer att göra det, babblar jag.
– Jo, det händer att folk svimmar. Men inte för att det gör ont, utan för att de är nervösa, säger tatueraren.
De gånger det är jobbigt är främst när jag får spasmer i låret och när nålen närmar sig de mer skelettiga delarna av benet. Då skulle jag ljuga om jag sa att det inte gör ont. Tvångsmässigt tänker jag: ”Vill man vara fin får man lida pin, vill man vara fin får man lida pin, vill man vara fin får man lida pin.”
Kompisar som inte varit lika mesiga som jag utan tatuerat sig både en och två gånger tidigare vittnar om det många hävdar: att när väl första tatueringen är gjord vill man ha fler och fler. Och ja, jag är beredd att ge dem rätt. Den första tatueringen är ett stort beslut. Nu har jag redan märkt min kropp för livet. Vad gör då ytterligare en tatuering för skillnad? Eller fem för den delen.
Men inte känner jag för att gå tillbaka dagen efter direkt. Då gör det nämligen desto mer ont. Det känns precis som att jag tagit en stelkrampsspruta i benet.
Men det blir bättre. Och snyggare.
Nu är jag kär i mitt ben.
Missa inte bildspelet!
Läs fler Nyfiken på här.
Foto: Sara Holm
