Det är tisdag kväll och inom kort ska jag ha åstadkommit en genomtänkt, välskriven och brännande aktuell krönika. Tangenterna på laptopen stöter aktivt bort mig, så jag går in till sambon, öser ut min bottenlösa ångest och använder precis det ordet för säkert tionde gången på lika många timmar. Fast vänta nu, ångest?
Jag är uppenbarligen missbrukare. Inte av droger, spel eller ens alkohol. Men av ord. Jag, som i vissa sammanhang minsann är kolossalt noga med att inte uttrycka mig svepande eller onyanserat, har stora problem med att förhålla mig till begreppet ångest.
Wikipedia listar symptom. Tryck mot bröstkorgen och onormala hjärtslag. Blek hy, svettningar och illamående. Blek hy, jovisst, men knappast tillfällig ångestutlöst sådan. Illamående? Nej, snarare vrålhunger efter att nervöst stirrat in i ett hånfullt bländande tomt word-dokument och småtuggat på naglarna i stället för att få i mig en ordentlig middag.
Trots att det således inte alls är ångest i dess rätta bemärkelse som jag lider av hindrar det mig inte att överanvända ordet i tid och otid. Jag har inte mätt allvaret av mitt missbruk. Tio gånger ångest per dag kanske? Över att ha nypt fel personer i rumpan kvällen innan (ett annat missbruk). Efter att ha läst något, vad som helst (och insett att jag själv är en hopplös skribent i jämförelse). Och såklart inför att gå en Framtid som bitter 50-årig singel till mötes. Och så vidare. Jag kan inte sluta, ångesten är så djupt rotad i min vokabulär. Synonymen ängslighet, som NE föreslår, duger inte alls.
Utan några jämförelser i övrigt kanske trots allt vissa konsekvenser av riktig ångest återfinns även hos mig. Typ sänkt prestationsförmåga. En krönika, tvåtusen tecken, över tre timmar. Medan jag under tiden löser hungerproblemet med kladdkaka och framkallar ytterligare lite ångest över mitt ohälsosamma leverne. Ångestansamlingen blir komplett när jag funderar över vad eventuella läsare ska tro om mig efter den här krönikan. Jag är seriös, egentligen.
Lite dåligt samvete har jag över att så dramatiskt men lättsinnigt slänga mig med detta egentligen ganska allvarliga begrepp. Det dövas emellertid något när jag läser Vårdguiden som på värsta kvällstidningsmanér inleder sitt ångestavsnitt: ”Har du någon gång känt hur hjärtat börjar slå snabbare, svetten bryter fram i pannan och oron sprider sig i kroppen? Då är du långt ifrån ensam.”
Nej, jag tror inte att jag är ensam, vare sig i min högst personligt definierade ångest eller i mitt överanvändande av samma begrepp. Tyvärr råder det inga tvivel om att mitt ordmissbruk är permanent och omöjligt att bli av med.
Läs fler, mindre ångestladdade krönikor här.
